Dagens Nyheter – 12 maj 1871, sida 1

brunne af skandinavisk hänförelse. Men den, hvilken, såsom jag, har rest mycket både i Norge och Sverige och sålunda kinuner till förhällandena, han vet att det står helt annorlunda till, att i dessa båda länder finnas endast högst få verkliga ifrare för skandinavismen, att en öfvervägande mängd norrmän äro ljumma och likgiltiga derför, och att ännu flera svenskar rentaf hysa ovilja deremot. — Men studenterna — — började Uffe; men han fick icke fortsätta, ty Björn afbröt honom: — Studenterna lefva i den lyckliga föreställningen att de styra för det hela, och så sitta de i sjelfva verket ute i den yttersta ändan af svansen och äro alldeles vanmäktiga, när det inte längre gäller tal, utan handling. Ty hvad har, om man tänker efter, hittills blifvit realiseradt af den skandinaviska iden? Sannt nog, det gamla bittra broderhatet har, Gud vare lof, upphört, en mildare, försonligare stämning har trädti dess ställe, äfvenså har ett visst närmande mellan de tre folken begynt, ett större ömsesidigt intresse har vaknat för de sträfvanden, som böra vara för dem gemcensamma — det är en god början, det nekar jag visst inte, och jag hoppas och ber till Gud att i framtiden ännu bättre resultater måtte vinnas; men det är också ännu blott en början, som på intet sätt berättigar oss att ställa till stormande scgerfester och förkunna för det undrande Europa att nu har det mäktiga norden