Dagens Nyheter – 9 maj 1871, sida 1

gå ut i krig. När Uffe såg hennes milda, lugna ansigte, gjorde det honom ondt att tänka på, hvilken bitter sorg hon följande dagen skulle känna öfver hans plötsliga försvinnande; men han tröstade sig åter dermed att skilsmessan troligen skulle komma att räcka blott en månad eller två, och sedan blefve återseendets glädje så mycket större. Då de skildes åt för att gå och lägga sig, kysste han henne och sade ett ömmare godnatt åt henne än han eljest brukade. Uffe vaknade följande morgon, då ett svagt dagsljus började intränga i hans rum, Han såg. att klockan var nära 4. Ian sprang hastigt upp ur sängen och klädde på sig, tog derefter byltet under armen och stöflarne i handen samt smög sig sakta i strumpfötterna ut ur kammaren. Försigtigt passerade hon hvardagsrummet — han stannade ett ögonblick, ty han tyckte sig höra ett ljud — nej, det var icke något. Dörren knarrade litet, då han tillslöt den efter sig, nu kom han ut i förstugan, och snart var han nere i trappan. Här drog han på sig stöflarne, ty nu trodde han sig vara utom all fara. Men till sin förskräckelse blef han varse, då han veck om hörnet, att grosshandlar Löves betjent stod på gården. Uffe drog sig tillbaka ett ögonblick, men som det icke var någon tid att förlora måste han visa sig, hvilken påföljd det än måtte medföra. Han sprang fort öfver gården, men karlen hann dock säga till honom: UFFE HJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER 6.