Dagens Nyheter – 6 maj 1871, sida 1

Ustätsmtjn omöjligen förinå att glömma det vil ej vidare äro en stormakt och beständigt öraska med dessa klingande fraser, hvilka, yttrade i London, Petersburg och Berlin, kunna hafva något skäl för sig, möh som, då dö yttras i Stockholm; få hela karakteren af detta vilja men icke kunnaX som i vår tanka är bland det sorgligaste af alla företeelser i octt samhälle. Ett snille yttrade en gång att från det sublima till det löjliga är endast ett steg4, och vi tro Verkligen att dessa ord kunna med allt skäl användas på dessa stormaktsfunderinger, hvilka väl också ligga på botten af hela detta rop på rustningar, som i följd af konstJade medel nu så länge genomgått värt land. Sålänge den gamla representationen fanns, var det lätt förklarligt att den delafrepresentationen, som hade sitt site på riddarhuset, skulle känna stor frestelse att åtminstone inom frasernas verld låta vårt land spela stormakt. De stora namn de buro, vapensköldarne, af hvilka de omgåfvos när de talade, m. m., gåfvo en sorts näring åt dessa hugstora tankar, hvilka så ofta ljödo ifrån riddarhusets bänkar, men vi hoppades verkligen att dessa de stora frasernas tid vore förbi och att den nya representationen skulle med mera lugn finna sig uti det visserligen för vårt ridderliga sinne obehagliga, men icke desto mindre ohevekliga faktum, att vi ej vidare äro en stormakt och att vi sålunda göra klokast i att lefva i stillhet så mycket vi kunna och laga att Europa måtte välja ett annat föremål för sina blickar än värt gamla Sverige, hvilket gör vida klokare i att vända sina blickar på sitt eget lands inre utveckling än att söka göra sig till föremål för Europas uppmärksamhet annan än genom idrotter på vetenskapens, industriens och konstens filt. Vidare hyste hr vice talmannen sina dubier, huruvida andra kammaren uppfylit vederbörandes förhoppningar då de vid representationsförändringen sade sig tänka högt om svenska folket. För vår del tro vi att andra kammaren just ej löper så särdeles stor risk om den känner sig oberörd af dessa hr vice talmannens i första kammaren tvifvelsmål; och försåvidt vice talmannen får anses utgöra ett uttryck af hela första kammarens tänkesätt (hvilket vi dock våga betvifla), så tro vi verkligen att andra kammaren i detta hänseende lugnt kan vädja till framtidens dom mellan båda kamrarne. Men liksom vi vid ett föregående tillfälle påpekade det både vådliga och oriktiga uti att såsom motsats till hvarandra ställa kategorien stad och land, så hålla vi före att det är, om möjligt, för vår framtid ännu farligare om den seden vinner intrång, att kammare ställes mot kammare. Hvem som der skall vinna seger är ej svårt att förutsiga, då röstningen sker per capita och andra kammaren har 190, men den första endast 126 ledamöter. Vi tro derför att det var, minst sagdt, oförsigtigt af första kammarens vice talman att, på sätt som skedde, uttala sitt missnöje öfver andra kammarens beslut. Dylika utmaninyar tro vi vara allt annat än helsosamma. Hr vice talmannen behagar vidare sig: sig vara förvissad om att, derest kgl. maj:t stälde ett upprop till hvarje svensk man särskildt om att försvara sitt land, skulle detta jakande besvaras. Ja bevars! derom äro äfven vi förvissade, och såvidt vi kunna