Dagens Nyheter – 5 maj 1871, sida 2

för att uppfånga vinden, de åftecknade sig skarpt mot den blå himlen, som alltmera började mörkna i den mån skymningen tilltog. Uffe stirrade på skeppet, Han kom att tänka på hvad hän läst om i gamla sågböcker, huru ett skepp kom med segel af siden samt guldmaster och hemtade ungersvennen, som låg på den gröna stränden och lekte med stenar och snäckskal, och förde honom ut i verlden till ära och lycka. Det var vår i luften, och våren åstad kommer oro i blodet, så att det jäser och brusar upp, man känner en obestämd längtan att komma bort, bort till det oändliga. Uffe erfor denna oro, denna ångestfulla åtrå, har längtade bort, bort härifrån, men hvem skulle ge signal till uppbrott, Hvem skulle säga honom, hvarthän han skulle begifva sig? Solen hade gått ned, och det gyllene skimret öfver haf och himmel var försvunnet; lätta aftondimmor började uppstiga; det var nästan som hade de legat gömda under stenarne och bakom buskarne, endast väntande på solens bortgång, för att sedan komma fram. .Uffö kästade hufvudet tillbaka, såsom den der rycke sig ur sina drömmar, och begaf sig på hemvägen. . Då han gått ett stycke, märkte har att alla menniskör styrde sina steg nedåt tullhuset. ;Han följde med strömmen, söm blef allt tätare och tätare; och framför sig hörde han militärmusik och dessutom munter sång, Massan hade nu trängt sig så tillsam.