Dagens Nyheter – 5 maj 1871, sida 2

— 339 --att stundom ön stämma lät höra sig i hans innersta, hvilken påminde honom om de försvunna ungdomsdagarne, en stämma, som öfversten trodde för längesedan vara bragt till evig tystnad, men som han nu nästan med förskräckelse hörde tala lika kraftigt som förr. Den hviskade till honom om krigare-bedrifter och krigare-ära, att han kunde vinna ilifvets afton hvad han icke hade vunnit i lfvets morgon ; men att han måste raskt gripa vVerket an, eljest hade lyckan för sista gången räckt honom sin hand. Och när öfversten lyckats förjaga alla dessa drömmar såsom dåraktiga illusioner, de der endast skulle hafva en bitter smärta till följd, sedan deras bedräglighet blifvit ådagalagd, började samvetet också tala till honom. Det förehöll honom det straffvärda i att han under en tid, då fosterlandet hårdt avsattes af upproriska undersåtar och utländska våldsmän, och då kungen vändt sig till sina trogna undersåtar med en uppmaning att hvarje stridsduglig man måtte vara på sin post och göra sin pligt, att han under sådana förhållanden fortfor att lefva i gin enslighet, i stället för att använda sina många kunskaper, sin rika erfarenhet till gagn och båtnad för fosterlandet, och att det är hvarje soldats pligt att offra lif och blod för land och kung, han må nu vara nöjd med regeringen eller icke. Det var så mycket svårare för öfversten att motstå dessa sam