Dagens Nyheter – 5 maj 1871, sida 1

så regelmässigt som munken går till och från sin cell, obekymrad om fjesket rundtomkring honom. Han såg, huru. man anmbragte skanspålar utanför portarne, uppkastade batterier på Langelinie, samt lade tunga. kanoner på lavetterna — han brydde sig icke mera derom än när han såg trottoarerna omläggas i Vimmelskaftet. En eftermiddag i april kort före solnodgången hade Uffe kommit ut till Langelinie. Der voro många promenerande, som dels blickade ut öfver hafvet på de hvita seglarne, dels roade sig med att betrakta skansarbetena eller klappa de stora kanonerna och berätta, att de nog skulle lära tyskarno förstå danska, Uffe gick helt likgiltig fram och åter mellan folkhoparne, försjunken i sina drömmar. Det var en ovanligt vacker vårafton, luften var mild och frisk, och lätta sjövindar fläktade öfver stranden. Den nedgående solens strålar gåfyo Tre Kronor en rödaktig belysning; sjön, som antagit en dunkelblå färg, hade någonting på ett underligt sätt lockande och tilldragande hos sig. Uffe gick långsamt ech lyssnade till huru vågorna sqvalpade mot de stora stenarne vid stranden; det var nästan som sjönge de en hemlighetsfull sång för honom om-lycka och glädje, men Uffe kunde icke riktigt tolka denna -sång. Utanför Tre Kronor såg han ett stort skepp som fördes så småningom framåt af en sakta bris. Alla seglen voro tillsatta