Dagens Nyheter – 5 maj 1871, sida 1

-— Uv gon Modrens milda ord utöfvade en tröstande och vederqvickande inflytelse på Uffes sjuka sinne,. men de kunde ej fullkomligt hela hans sår. För hvarje dag som gick blef hans hjerta alltmera beklämdt. Vid sina dagliga göromål på apoteket hade han tröttnat; lifvet i fadrens hus hade blifvit odrägligt för honowa. Om han bara kunde spänna vingarne och flyga långt bort från alltsammans — hvarthän visste han icke. En gång hade han byggt sitt hopp på Palle, troende att denne skulle kunna föra honom in i en ljusare och skönare verld; nu hade detta hopp svikits. Sjelf kände Uffe väl att han saknade både kraft och mod att sönderslita de band, hvarmed han fjettrades; men härunder brann han af längtan att ändå någon till sist måtte komma och säga åt honom: Der går vägen, Uffe!