SEIN RSKR RET EIKN för ebygga dess missvisningar, åt erfarenheten för att gifva råd. Men äfven frågans uppriktiga och varma vänner göa sig vanligen skyldiga till ett misstag eller ett förbiseende. Eget neg och fullkomligt orätt antages i allmänhet ett slags antagonism råda emellan mannens och qvinnans intressen, ehuru ingenstädes, och minst inom äktenskapet, det torde vara klokt, eller möjligt ens, att skilja dem åt. Det är icke ens fel att två grälaX, säger ett gammalt ordspråk, och så kan man cck säga: det är icke den enes förlust att den anäre vinner. Såsom åtskilliga andra förhållanden man och hustru emellan, når detta sin spets i frågan om eganderätten och åter må exempel, fakta och siffror tala; de göra det. bättre än alla dessa ändlösa resonne-manger hvilka sällan förmå lösrycka sig från en falsk känslopjunkig uppfattning af kärlekens och förtroendets egentliga art och väsende. Af en ond rot uppspirar intet verkligt godt, ur en social orättvisa uppstår aldrig en välsignelse för samhället. En större affärskrig hade rubbat mängen som bergfast ansedd kredit, och i de stora konkursernas hvirfvel neddrogs bland andra en rik, ansedd familj från samhällets öfre lager, dess så kallade grädde. Förlusten var ohjelplig, fattigdomen stod för dörren, då midt under brinnande konkurs det tillfaller hustrun ett arf på 70 å 80,000 rår. Hvilken tillflykt hade nu detta ej kunnat vara, räddande dem alla från nöd och befriande dem från den bittra förödmjukelsen att nödgas lefva på kreditorernas sammanskott! Men så länge hustrun intet kan ega, kunde ej heller denna summa räddas, ehuru försvinnande liten bland den stora massans många millioner. Den i de flesta fall till ruinen alldeles oskyldiga hustrun måste oförskyldt lida alla de hårda följderna deraf, och sjelf förmår hon intet göra, ej ens om hon besitter erforderliga gåfvor och talanger att genom sitt förvärf bidraga till familjens underhåll. Hennes arbetsförtjenst, den må nu heta daglön eller författar-arfvode, vara lönen för ett broderi eller för ett konstverk, allt går till manonens fördringsegare. Det vill synas som om det gamla engelska ordspråket men must work and women werpt — mannen skall arbeta och qvinnan gråta — vore gå inväxt med vana och fördomar att det nästan fått helgden af en naturläg. Bland alla andra formella motskäl, och deras tal är legio, anföres äfven att eganderätten, sådan vi fordra den till hustruns förmån, är alldeles oförenlig med äktenskapets idg, att samhället icke kan erkänna familjen arnat än som en af mannen representerad onhet, att hans mälsmanskap således ovilkorligen måste bevaras och utsträckas till alla förhållanden inom äktenskapet. Skada blott att denna exhet är och förblir en fiktion, en omöjlighet. Vi tala nu ej om undantaget för fast egendom på landet eller om äktenskapsförord, hvarvid samhället dock villigt erkänner, ja, fordrar hustruns medverkan, alltså hennes personliga framträdande. Det finnes ännu andra fall. Eller månne samhället i sin ifver att blott erkänna familjen som enhet låter mannen representera hustrun äfven i fråga om brottmål, straffar honom för hennes stöld, fängslar honom för hennes miasgerning? Har hon ansvarighet och tillräknelighet i ett, så måste hon genom den enklaste rättvisa äfven hafva det allt. :