För hvarje dag som gick blef det wärre för Uffe; ty för hvarje dag tyckte han att han allt klarare insåg huru ofantligt mycket Han förlorat. Han hade svårt för att riktigt fatta att det verkligen var slut mellan honom och Inez, att alla dessa obetydliga och dock så betydelsefulla kärleksord, som vexlats dem emellan, nu voro spårlöst bortblåsta, såsom om de aldrig varit uttaldde. Han kunde icke glömma dem; ju mera han tänkte på dem, desto mera syntes de honom innebära löften om en lycklig och skön framtid — och nu voro alla dessa löften för altid skrinlagda. Också intogs han iblånd af en häftig vrede mot Inez, för det hon lofvat honom så mycket, när hon dock ej hade någon mening dermed, utan ämnade på ett så grymt sätt taga honom ur bars illusioner. Men denna vrede vände sig snart mot honom sjelf: det var ändå hans eget fel att utgången blifvit så olycklig; Kvarför hade han varit så fasligt försagd och rädd? Hade han blott den der äåftonen frimodigt gått in och sagt sitt ärende, i stället för att stanna utanför dörren som en. narr och nöja sig med att läsa kaptenens nåmn på plåten — då hade allt nu varit helt annorJunda! : Den tanken rotfästade sig alltmera hos Uffe, att han ingenting var och ingenting kunde bli, samt att han, så linge han lefde, endast skulle falla sig sjelf och andra till besvär. Och nu började de gamla mörka funderingarne,