Dagens Nyheter – 3 maj 1871, sida 2

långsamt förgingo timmarne, tills det blef afton — och ännu hade intet svar kommit. Med tungt hjerta gick Uffe hem igen och kastade sig trött och matt på sin soffa. Då infann sig betjenten och bad att unge herrn ville vara god och komma in till öfversten. Uffe for hastigt upp, hans första tanke var att hans tillkommande svärfar var uppe hos hans far. Med en besynnerlig blandning af glädje och ångest sprang ban genom rummen; men då han kom till dörren, som ledde till öfverstens kabinett, hörde han icke ett ljud; en ohygglig tystnad tycktes råda derinne. Uffe öppnade dörren saktå och inträdde; hans far var ensam i rummet, han satt vid sitt skrifbord med den tända lampan framför sig; han såg fundersam ut och stödde hufvudet mot venstra handen, under det han höll ett öppet bref i den högra. — Min son, började öfversten med en viss högtidlighet, som ingalunda bebådade något godt, det gör mig mycket ondt, att jag har gjort mig skyldig till den indiskretionen att läsa ett bref som var skrifvet till dig. Betjenten får bära skulden derför, han lemnade mig det och sade att det var till mig, och jag hade både öppnat och läst det, innan jag märkte misstaget. Jag ber dig om förlätelse för denna förseelse. Uffe sänkte tyst hufvudet; detta var en bekräftelse på att hans spejande öga redan