Dagens Nyheter – 1 maj 1871, sida 1

hela Buenos Ayres. Denne hade en ung och fager dotter vid namn Jasmintha, hvilken snart blef lika förälskad i den unge nordbon med de klara blå ögonen och det öppna, fri modiga ansigtet, sem han i henne. Kaptenen inlät sig nu på en vidlyftig beskrifning om huru detta kärleksförhållande utvecklade sig, tills han ändtligen kom till det vanliga slutet, att nemligen pappa blandade sig i saken, lexade upp sin unga, vackra dotter, så att det stod herrliga till, och jagade den djerfve handelsbetjenten på porten. — Det var intet annat för mig att göra, fertfor kaptenen, än att taga fram kappsäcken och bereda mig till att resa. Emellertid kom jag öfverens med min älskade om ett sista möte. Vi träffades i Palmlunden, der de tindrande stjerrorna voro vittnen till vårt bittra afsked. Jasmintha smälte i tårar, hon kastade sig om min hals och hviskade till mig: CEnlevera mig!Z — Enleyvera dig!4 ropade jag, och hvaraf skulle vi då lefva, ty jag är fattig, och du är fattig. — Jag är icke fattig, hviskade hon, i det hon lutade sitt sköna hufvud mot min axel, jag skall uttaga de hundratusen dollars, som jag har innestående hos min far, och hvilka jag ärft efter min mor.4 — Men då — och för att göra skildringen mera liflig, sprang kaptenen upp från sin plats, ställde sig framför Uffe med högra handen lyftad mot himlen samt yttrade med en hög grad af pathos: då slet