Dagens Nyheter – 1 maj 1871, sida 1

— Id00 — po På aftonen vandrade han ånyo den vanliga vägen förbi slottet. Åter sväfvade besynnerliga skuggor omkring honom, vinkande åt honom, och vinden susade förbi honom, såsom ville den hviska en hemlighet i hans öra; men Uffe brydde sig hvarken om vindens hemligheter eller om skuggornas vinkar; han gick lugn och oförskräckt framåt. Han gick, som sagdt, förbi slottet, en stark vind blåste emot honom, då han passerade porten, likasom ville den hejda honom, men Uffe lät sig icke hejdas, han gick öfver slottsplanen, vek af vid Börsen, och nu såg han åter i fjerran, huru det lyste i kaptenens fönster. Då han blef varse dessa, började han gå långsammare, hans andedrägt blef tyngre, och för hvarje steg han tog växte isbiten i honom, han blef helt andfådd, och dock fortfor han att gå framåt. Knippolsbro syntes honom gå hög och brant, som hade den varit ett ofantligt berg, men han kom likväl öfver densamma. Nu var han framme vid trappan, han förmådde knappt lyfta benen, det gick tungt — tungt — 4tungt, slutligen stod han utanför dörren. Men nu hade isbiten vuxit, så att den upptog hela hans kropp, den nådde ända ut i fingerspetsarne, och han kunde derför icke röra en lem. Kall och styf stod han der och läste namnet på plåten: Roslin, R-o-s-1-i-n, Roslin, men han kunde ej höja armen för att draga i klocksträngen. Han utstötte en djup suck och tog ett steg tillbaka, två — tre —, långsamt gick det utför trappan, UFFE HJELMS OOH PALLE LÖVES BEDRIFTER. 89.