i det lilla kabinettet på balen hos grosshandlar Löves. Ibland tänkte han också på, hvad hon berättade honom vid middagsbordet, att hon en hel vecka förgäfves väntat på — ja, hvilken annan än Uffe? Hade hon ej menat honom, skulle hon väl knappast ha talat om detta för honom. Vidare tänkte han att på samma vis gick hon kanske hemma och väntade hvar dag, väntade att få höra det afgörande ordet af honom, och Uffe tänkte så länge härpå att han till sist kom till det resultatet att han var en nedrig skurk, som på ett samvetslöst sätt lekte med en stackars ung flickas känslor. Uffe blef så ond på sig sjelf att han slog knytnäfyven i bordet och sade: — I afton går jag dit och... Beslutet var fattadt, men det åtföljdes cj af den stolta glädje, som plägar infinna sig, då ett manligt beslut efter lång och mogen öfverläggning omsider kommit till stånd. Tsärtom uppstod en så besynnerlig oro hos Uffe, en hittig ångest öfver något oförklarligt, något hemlighetsfullt, som hotade honom med en stor olycka; det var som skulle han göra ett hopp från ett högt torn. Men han beherrskade dessa mindre angenäma känslor, han ville dock en gång visa sig sjelf att han var en man, som kunde fatta ett beslut och utföra hvad han beslutat. Det blef också bättre med honom genom det våld han sålunda gjorde på sig sjelf, men i alla fall var det som hade han en isbit i sig, hvilken plågade honom genom sin köld,