han följande skrifvelse från det furstliga kansliet: Vi Ulrich Ernst, med Guds nåde, furste till Oettingen ete. etc. Oss iälskelige trofaste! Enär hennes durchlauchtighet vår furstliga gemål har beslutit att företaga en resa till badet i Pyrmont och det till resekostnadernas vidare bestridande ännu oundgängligen erfordras en summa af 500 dukater i guld, bjude och befalle vi dig härmed i nåder att tillvägabringa törenämda summa ur den dig ombetrodda kassan eller i brist deraf ur egna medel samt att insända densamma inom 24 timmar, till förebyggande af exekution. Den olycklige räntmästaren svettades ångestens svett och inlemnade en föreställning, att han den föregående dagen af egna medel tillställt det furstliga hofköket 150 gulden, på det att det icke skulle se sig nödsakadt att upphöra med de dagliga uppköpen på torget, och att det icke var möjligt att ur kassan tillvägabringa den äskade summan. Dagen efter mottog han följande kabinettsskrifvelse: Vi ete. Oss iälskelige trofaste! Enär vi af din underdånigste anmälan i nåder sett att det första alternativet i vårt reskript icke låter utföra sig, måste det andra förblifva i oryg-( gelig kraft. Räntmästaren måst2 alltså ut med de 500 dukaterna och efterhand kom fursten att bli skyldig honom 27.000 gulden. Han fick aldrig någon annan betalning än — sitt afsked. Först öfver hundra år efteråt tillerkändes hans arfvingar 3.000 gulden, och då der naturligtvis icke fanns penningar i kassan sålde de sin fordran till regeringen för 2,400 gulden konant.