tillfället vid ett förträffligt, krigiskt lynne och hade allt klart inomborde, för att genast kunna öppna elden, så snart öfversten slutat läsningen. — Nåå, säger du ännu att Uffe går och sofver beständigt? frågade hon, då öfversten lade tidningen ifrån sig. Öfversten svarade icke, utan reste sig upp och gick öfver golfvet. — Hvart ämnar du gå? frågade faster Malena, i det hon ställde sig i vägen för honom. — Jag ämnar ringa på betjenten, svarade öfversten, och be honom säga Uffe, när han kommer hem, att för framtiden gör han bist i att söka husrum annorstädes än hos mig. Nu bröt stormen lös. Faster Malena förklarade att Uffo var alldeles för god åt en sådan fader, som icke förstod .tt värdera den skatt han hade i honom. Öfversten svarade att han aldrig ha e haft annat än förargelse af gossen och sköt skulden derför på faster Malena och fru Hjelm, som alliid hade skämt bort honom. Striden var ingalunda fri från personliga anfall och förnärmelser samt antog en allt häftigare karakter, till dess någon knackade på dörren och — grosshandlar Löve inträdde. — Öfversten torde förlåta, om jag kanske kommer något olägligt, sade han, men jag har erfarit on så liflig glädje öfver den förträffliga artikel, er 80n har skrifvit i MorgenrödenX: don kan man verkligen kalla ett ord i sinom tid,