all tillämpning. Inom presterskapets leder, såväl der som i andra tysk-katolska stater, förnams en och annan knotande stämma ; men merändels tystades den genom hot om afsättning. I Baiern, det ultrakatolska, tycktes ofelbarhetsdogmen böra finna en tacksam jordmån, och det väntades väl derifrån alldraminst något väsentligt motstånd. Men just der har oförmodadt rest sig en ny Luther. Det är stiftsprosten, dr von Döllinger i Mänchen. Då telegrafen har förkunnat att han blifvit af Miinchens erkebiskop lyst i kyrkans stora bann, är det hög tid att berätta om den religiösa väckelse han gifvit sinnena. Döllinger hade öppet förkunnat sin förkastelse af ofelbarhetsdogmen. Erkebiskopen af Minchen Freising uppfordrade honom i två särskilta skrifvelser utt afgifva förklaring häröfver. Döllingers svar härå, afgifvet den 28 mars detta år, har väckt nära nog lika stor uppståndelse — bifall af alla frisinnade, fördömelse af mängden utaf det katolska presterskapet och deras verldsliga anhängare — som fordom Luthers teser mot aflatskrämeriet. Dr Döllinger säger att då han erfarit att ett stort biskopsmöte är utlyst att hållas i Fulda, begär ban der få tillträde för att få försvara följande 5 teser: 1. De nya trosdekreterna stödja sig på vissa ställen i den heliga skrift. Men presterskapet är genom ed törpligtigadt att icke antaga och utlägga den heliga skrift annat än i enlighet med fädernas enhälliga samtycke. Och som alla kyrkofäderne hafva tolkat de anförda ställena i en från de nya dekreterna fullkomligt afvikande mening, skulle jag begå mened genom att gilla den tydning, förutan hvilken dekreterna sakna ull biblisk g und. 2. Det pistäcndet att den nya, i Rom förkunnade läran om den påfliga allmakten öfver hvarje kristen individ och om den påfliga ofelbarhetena i trosfrågor varit från kyrkans begynonelse allmänt eller åtminstoae nästan allmänt trodd och predikad, hvilar på ett fullkomligt misskännande af den kristliga traditionen i kyrkans första årtusende och en vanställning af dess historia. 3. Biskoparne i de romaniska länderna, utgörande cen ofantlig majoritet vid kyrkomötet i Rom, hafva tillika med sitt presterskap redan genom de läroböcker, ur hvilka de under sin seminarietid hemtat sina kunskaper, blifvit rörande den påfliga makten vilseförda, enär de i dessa böcker anförda citater mestadels äro falska, uppdiktade eller förvrängda. (Flere af de åsyftade vöckerna uppgifvas.) 4, Dekreterna af den 18 juli 1870 stå i skarpaste strid mot de af två allmänna kyrkomöten och flerc påfvar redan i femtonde århundradet högtidligt kungjorda samt af påfvarne sedermera städse förnyade dekreter angående omfånget af påfvens makt och hans ofelbarhet. 5. De nya dekreterna äro rentaf oförenliga med de europeiska staternas grundlagar och särskilt baierska statens grundlag, hvilken senare jag vid mitt inträdande i riksrådet bosvurit. Som vilkor för sitt deltagande i konferensen gjorde prosten Döllinger endast de förbehållen: att hans endast skulle blifva tagne till protokoll och offentliggjorda samt att åtminstone en vetenskapligt bildad verldslig man skulle lemnas tillträde å densamma. Erkebiskopen i Miinchen-Freissing har icko velat inlåta sig på en för honom allför vådlig diskussion med den lärda professorn utan helt enkelt bannlyst honom. Den unge konungen af Baiern tager deremot på det ifrigaste ofelbarhetsförnekarens parti; och en stor del af det katolska Tyskland instämmer med honom och ger honom offentliga hyllningar.