Den nya reformationen i det katolska Tyskland. I fjol ledo såväl den andliga som den verldsliga despotismen glädjande nederlag, den förra representerad af påfven, som förlorade sin verldsliga makt, den sednare af Napoleon, från hvars hufvud kronan föll vid Sedan. Man torde erinra sig attinnan Frankrike, i följd af kriget mot Tyskland, måste draga sina trupper från Rom och äntligen lemna Italiens regering frihet att annektera det, hade der under skydd af de franska bajonetterna hållits ett allmänt katolskt kyrkomöte, hvilket godkände päfvens fordran att hans tolkningar af bibeln eller af de kristna dogmerna, ja äfven nya dogmer som en påfve funne för godt att proklamera, skulle gälla såsom ofelbara och upphöjda öfver allt tvifvel. Påfven var sålunda inför den katolska verlden blifven Kristi verklige efterträdaro. Det fattudes ej mycket att han var dess Gud. En stark opposition mötte denna ofelbarhetsförklaring. Österrikes regering, förd af protestanten Beust, visade det modet att förtjuda ofelbarhotsdogmense förkunnande och att betaga den inför den verldsliga makten 4 ANS Va. TR sn VR Bs ÅR SRA MR AN ÅL a Kl SE ER I) TR Re TN