Dagens Nyheter – 22 april 1871, sida 1

pannas ädla rund!) i B-dur, sjungna af hr C. O. Arnolison. Medan derefter, vid orgel, afsjöngs ps. 484, v. 4 — Ej mer med blicken skum och svag Jag leta skall Guds anletsdrag I verldens dunkla spegel: Men Herrans klurhet ohöljd se, Bland dem som iro tecknade Med Herrans Guds irsegel. Salig, salig. Skall jag röna Allt det sköna, Sanna, höga, Som här doldes för mitt öga — uppträdde ötverhofpredikanten dr C. H. Rundgren på predikstolen och höll, då sången slutat, följande likpredikan med text ur 1 Cor. 13:e kap. 12—13 vv.: Ty vi se nu genom en spegel, uti ett mörkt tal, men då ansigte mot ansiyte; nu känner jag endels, men då skåll jag kännat, såsom jag ock känd är. Men nu blifver tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men först ibland dem är kärleken. I Ditt namn, högtlofvade, treenige Gud, Fader, Son och helige Ande! äro vi, konungahus och folk. åter i dag församlade på ett heligt rum. Högtidligt är allt omkrin Naturen är klädd i hvita svepningedrägten. Konungag: pel, höljdt i sorgedok, har låtit och i sorgeskrud äro vi komna hu klädnad allena är skruden, men te till eninre verklighet, till den sorg,som bor i allas våra bjertan En gäst hafva vi fört härin, som icke skall följa oss härifrån ; deruti ligger hemligheten af vår sorg. Till konungar och drottninfan till furstar och furstisnor, som här hvila, kommer i dag vår drottning. Tyst är i konungakretsen, inom hvilken drottningen träder in, och sjelt talar hon icke mer. hvarken i de dödas eller lefvandes land på jorden. Ej under dä, att en högtidlig stämning går igenom det eljest slutna templet. Här, om någonstädes, kunna vi nemligen säga. att stenarne tala: de tala om ett förflutet, som bär sina frukter i det närvarande; de tala om ett ett närvarande, som skall bära sina frukter för det kommande. I en sådan stund och på ett så tecknet är den ädant rum är det godt att kunna bedja. fy såsom bönen hafver en underbar makt att ena jorden med himmelen, eftersom den i sorg och glädje bär ett budskap frin menniskan till Gud; så skänker ock bönen en underbar klarhet ät bjertat, då det i minnet af hvad som varit sörjer öfver hvad som är och med smärta blickar in I f tidens dunkel. — Prottning, du vänsälla och fridsamma hvile du i frid Så dan är bönen i allas våra hjertan. Växe på din graf, ur minnet af hvad du varit, välsignelse för konunguhus och folk! Växe i denna stunden, ur sorgen öfver din bortgång, undergifvenhet för Herrans tankar och förtröstan till Herrans vägar! Heliga Ande, hugsvalelsens Ande! gif att med sådan undergifvenhet och förtröstan vi nu i Jesu nawmn böja oss ned inför den vise och kärleksrike Fadren 1 himmelen, bedjande Fader vär — — — fa Text: Vi se nu genom cen spegel uti ett mörkt tal. men då ansigte mot ansigte: nu känner jag endels, men då skull jag kännt, såsom jag ock känd är. Men nu blifver tron, hoppet, kärleken, dessa tre, men störst ibland dem är kärleken. Ämne: Svegelbilderna härnere, klarheten deruppes a 1. Om spegelbilderna härnere talar apostelen, då han betygar: Vi se nu genom en spegel uti ett mörkt tal, tilläggande: nu känner jag endeis. I detta mörka tal, der vi känna allenast endels, höfves det oss att se in i dag. Vihafva nemligen stadnat vid en graf, vår druttnings. Ett lif, drottningens lif, är alltså lyktadt, och sorgen, dött ningssorgen, tynger på allas sinnen. I sanning ett mörkt tal, ur hvilket skymta fram bilder, som pressa tillsammans våra hjertan i vemod och smärta, gande oss på sitt dunkla språk, huru föga vi fö af Guds vishets tankar, huru vi känna endels allenast Herrans kärleks vägar. st möter oss en spegelbild af ljus. af ljus äfven härnerei fremlingslandet Ett och tjugo är äro sedan dess förgångna, men ännu minnas vi lefyvande och klart den ljufiiga sommaraftonens stilla frid, då under jublande fröjd den unga furstinnan för första gängen beträdde den svenska jorden. 1 hennes spår växte då förhoppningarne för konungahusets och folkets framtid. Det var en dag af löften, der vi trodde oss se icke geno s en spegel uti ett mörkt tal, der vi menade oss ina icke endels. — Så kom den andra spegelbilden, stridande äfven den i ljus. Telningar växte upp i konungaborgen, samtidens glidje och framtidens förhoppningar. Ännu sågo vi ingenting af det mörka talet, ännu kände vi igenting hemlighetsfullt i Herrans vägar. Då tedde sig plötsligt. såsom äåskmolnet på den klara himmelen, en tredje spegelbild klädd iso-gedok. Förgängelsens förebud nalkades konungaborgen. Den späde furstesonen, arfvinger till tvenne riken, aktades värdig a mm msn area bn RR ESR N SERA PER RARNRTARRA