Dagens Nyheter – 21 april 1871, sida 2

och derå anordna cen arbetsinrättning. För att hindra det i orten alltmera tilltagande lönkrögeriet ämnar man nu bilda ett bolag för ett utminuteringsställe. Vätd mot befäf. Sistlidne annandag påsk blef fanjunkaren Wikström, hvilken tjenstgör vid den af Kronobergs regemente i Malmö förlagda kommenderingen å Malmöhus slott, illa slagen i hufvudet med en sten, så att han genast måste afföras till sjukhuset. Händelsen tilldrog sig vid bron, som leder från staden till fängelset nära kl. 10 på aftonen, då nämda Wikström befann sig i sällskap med två andra personer; de blefvo samtlige antastade af två permitterade soldater och en korporal, hvilka erhöllo tillsägelse att begifra sig hem. Då W. skulle se efter om de efterkommo tillsägelsen, erhöll han slaget. Korporalen samt den ene soldaten arresterades och saken skall förekomma inför krigsrätt.Hexor trodde man vara ett slägte, som redan för längesedan försvunnit och som endast lefde i sagor och berättelser från forntiden, då folkets okunnighet tillät dylika att grassera. Att emeilertid ännu i vår tid, trots den stigande upplysningen, sådana finnas och kunna bedraga folk, tyckes bevisas af följande i hög grad tragikomiska historia, som, huru otrolig den än -låter, dock verkligen passerati Helsingborgstrakten, om man får tro Öresunds Posten. En derstädes å Södre Värn boende hustru, gemenligen Friskan kallad, förut straffad för stöld och af åtskilligt folk högeligen respekterad, såsom varande i förband med sjelfva hin, gjorde i sällskap med en annan, äfvenledes å Södre Värn boende qvinna, enkan Ingrid Lundgren, i förra månaden en utflykt på landsbygden för att praktisera bland dess invånare. Friskan uppträdde som den egentliga undergörerskan, egande förmågan att på ett outransakligt sätt bota alla möjliga sjukdomar, mehn o. sg. v., hvaremot enkan Lundgren, såsom mera talför, hufvudsakligen använde ordets makt på de tacksamma patienterna. Ett ibland de ställen, som de hedrade med sin närvaro, var Björnekulla socken, dit de anlände den 13 mars, och och der ctt stackars obemedladt fruntimmer, som åtnjuter understöd af socknen, råkade i deras bjelpsumma händer. Nämda fruntimmer, hvars namn är Annette Carlsson, led nemligen af eu högst besvärlig sjukdom, ett slags kramp, som gjorde, att när benen väl kommit i gång, hon icke förmådde stanna dem. Att hjelpa detta var för Friskan naturligtvis en småsak. Till råga på sin menniskovänlighet ville hon ej ha några penningar derför, men för att saken skulle lyckas, måste patienten låna henne sina kläder, lakan om. m., hvarmed hon skulle återkomma 11 dagar derefter, då patienten skulle vara fullkomligt botad. Friskan föreskref vidare, att patienten i 9 dygn ej fick tala eller gå ut under bar himmel, hvarefter hon skred till den egentliga kuren, som bestod deri, att hon bet menniskan i magen och i ryggen. På förfrågan, hvarifrån hon fått all sin märkvärdiga lärdom, upplyste hon, att hon varit död och begrafven, men på 3:dje dygnet efter sin begrafniug åter vaknat till lif och dervid skrikit, så att presten i församlingen hört det och gifvit sina drängar befallning att åter gräfva upp henne. Derigenom hade -hon fått sin öfvernaturliga vetenskap. De 11 dygnen förgingo emellertid, patienten var stum som en fisk och vågade ej sticka näsan utom dörren, men hennes ben förblefvo lika oregerliga och ingen Friska hördes af, utan har den lurade patienten sedermera måst uppsöka henne i hennes härvarande bostad, der hon endast återfått en del af de lånta effekterna. Från Björnekulla begåfvo sig de båda klyka gummorna till Kärreberga, der en förmögen bondhustru anförtrodde dem den svåra uppgiften att bota hennes man, J. N., för supsjukan, od. v. 8 böjelse för dryckenskap, men huru: detta aflopp, förmäler icke historien. De sade gig vara kallade till många olika ställen för att bota folk och skulle från Kärreberga begifva sig till Åby, Klippan och Forsby. Senast lära de ha tagit vägen söderut, åt Landskrona, för att äfven på detta håll göra sig folks enfaldighet till godo.