Dagens Nyheter – 21 april 1871, sida 2

— Er min, när ni betraktade mig vid det tillfälle då jag nalkades er för att bjuda upp, var så besynnerlig, så främmande ... att jag trodde att ni var ond på mig. . — Ni kunde vill ändå inte begära att jag, medan jag stod midtibland alla herrarnoe, skulle vinka åt er, för att ni skulle bjuda upp mig till en dans... Men nu skola vi dansa ut... det är en galopp... så roligt! I nästa ögonblick flögo Uffe och Inez öfver golfvet; nu hade anden fallit på Uffe, för honom blef allt musik och galopp, de dansande, rummet, golfvet, allt försvann för honom, det syntes honom, som sväfvade han och Inez ute iden oändliga verldsrymden. Plötsligt hängdes en ofantlig tyngd vid hans arm och drog honom åter ned på jorden; det var Palle som lyckats fatta tag i honom och som nu ropade: SStopp, för tusan! Stanna då! Du dansar ju lifvet både ur dig och din dam? På alla sidor omkring dem skrattade man, men hvad brydde sig Uffe derom? Han hade dansat in i himmelriket, och då fingo de andra skratta, huru mycket de behagade. -— Ni dansar ju utmärkt, sade Inez, då hon hunnit hemta anlan; jag har aldrig förr i mitt lif varit med om en sådan galopp. Ni höll verkligen på att dansa lifvet ur mig, men det var utomordentligt roligt. Uffes kinder blossade och hans ögon gnistrade, rak och stolt stod han vid Inez sida; det var ett uttryck af mannakraft och frimodighet hos