Dagens Nyheter – 19 april 1871, sida 3

åtskilliga samfund, promenerade för några dagar sedan på place de la Concorde, Då han blef varse en linie-soldat, som stod midt uti en grupp af nationalgardister och bar hederslegionens tecken på sitt bröst, stannade han och talade till honom, uttryckande -sin förvåning öfver att en man, som förvärfvat sig en sådan utmärkelse, brydde sig om att umgås med dylikt pack. Efter ett par ögonblick fortsatte han promenaden i riktning åt St Roche, der han skulle sammanträffa med sina döttrar och en af sina vänner, hr Weber. Under tiden hade liniesoldaten upprepat samtalet för den officer, under hvilkens befäl han stod, och denne afsände genast en afdelning nationalgardister med order att arrestera hr Denidre. Dessa fullgjorde sitt uppdrag vid sjelfva ingången till kyrkan, och utan att vilja åhöra någon förklaring, förde de bort honom till place Vendöme. Han bad emellertid sin vän, hr Weber, åtfölja honom såsom ett vittne till uppträdet, och efter förloppet af en stund befunno de sig i ett litet rum, der de hade framför sig en herre, som satt vid en pulpet med en penna i handen och en pistol bredvid sig på pulpeten. Denne herre tog på sig en sträng min och frågade hvem han var. — Jag är franska bankens verkställande direktör, sade hr Denidre. — Slikt nonsens duger inte inför mig, svarade mannen; jag måste veta ert namn, visitera er person och sända en rapport om saken till Hötel de Ville. Emellertid är ni tillsvidare fånge. Trots sina protester, blef hr Denicre visiterad inpå bara kroppen, hans penningar räknades, och hans bref lästes. Samma öde drabbade den andra herrn, ehuru han aldrig ens blifvit arresterad. Båda kastades i ett mörk underjordiskt rum och qvarhöllos der många timmar, utan att veta hvarför de voro anklagade och man förvägrade dem att på minsta vis kommunicera sig med sina resp. familjer. När natten inbröt, började naturen söka taga ut sin rätt, och de kände sig mycket hungriga. — Ehuru ni olagligen qvarhålla oss här, antager jag att ni ej ha för afsigt att låta oss svälta ihjäl. Ett nekande svar gafs, och efter en kort stund inträdde en gosse, klädd i blus, som dukade ettbord, framlade serveter, hvita som snö, silfvergafflar och skedar samt serverade sedan en delikat måltid. Hr Denidre sade sedan att allt syntes honom likt en dröm — det plötsliga fingslandet och våldet.. det oväntade serverandet af en diner, som skulle ha gjort heder åt Caf Avglais, och det hemlighetsfulla moln, som omgaf hela affären. Hela natten kunde de höra kurirer och adjutanter som sprungo in och ut öfver gården, och de fingo veta att ett anfall väntades från partiet utanför vallarne. Tidigt på morgonen ankom en order, undertecknad af kommunalrådsledamoten hr Beslay, om hr Deniöres ögonblickliga frigifvande, men i denna erder nämndes ingenting om hans vän. Den förre protesterade på det bestämdaste och vägrade att aflägsna sig, utan att vara åtföljd af hr Weber, som frivilligt följt med och blifvit arresterad, utan att någon avklagelse mot honom gjorts. — Jag kan icke hjelpa det, sade herrn med pistolen; jag är beordrad att försätta er i frihet, och nu är ni fri, så att jag vill icke att ni skall gå här längre och vara till besvär. Hr Deniere begaf sig då i största hast till Hötel de Ville och berättade hvad som händt för hr Beslay, hvilken sade: — Min käre vän, alltsammans är ett misstag; jag såg en rapport på bordet när jag kom, der jag fann ert namn i förteckningen öfver arresterade personer. : Genast kunde jag förstå, att anledningen till ert fängslande måste vara af löjlig beskaffenhet, och gaf order om ert frigifvande; men jag glömde alldeles bort er vän. Jag skall straxt gå i författning om att äfven hån blir försatt på fri fot. Historien är så ovanlig och smakar så mycket af Tusen och en natt, att jag ej skulle våga berätta den, om jag ej hade hemtat den ur den mest tillförlithga källa.