Dagens Nyheter – 19 april 1871, sida 2

dens unge borgmästare under och efter olyckan lade i dagen. Boende i rådhuset, förlörade han sjelf hela sitt nyss inköpta bo, åt hvars räddning han ej syntes egna en tanke. Brandredskapen var, att döma af de prof jag såg, af särdeles god, delvis ypperlig beskaffenhet; men krafterna voro för svaga och alla bemödanden visade sig vanmäktiga. Elden spred sig åt alla sidor med blixtens hastighet och snart var stadens centrum ett ofantligt, böljande eldhaf, hvars anblick från höjden vid domkyrkan beskrefs såsom på samma gång förfärlig och storartad. Den ifver, som i början hos alla gjorde sig gällande att mota den alltmera hotande fasan, började, såsom alltid vid dylika tillföllen, svalna och lemna rum för modlöshet, hvar efter man insåg att faran växte öfver hufvudet, och de kämpandes leder glesnade allt efter som allt fera och flera skyndade att rädda hvad som räddas kunde af egna tillhörigheter. Stadens byggnadssätt var emellertid sådant, att alla ansträngningar ej kunde vara annat än förgäfves, sedan elden en gång fått så stark spridning, luften blifvit glödhet och i följd deraf det vid alla stora eldsvådor rådande, starka luftdraget en gång hunnit uppstå. Elden bokstafligen flöj; från hus till hus åt alla sidor; och bruset och dånet från eldhafvet beskrefs såsom öfverväldigande. (Man får komma ihåg, att någon stor eldsvåda ej sedan 1786 förekommit i Strengnäs.) En lika vanlig som olycksbringande omständighet var, att en stor del af stadens sämre befolkning begagnade sig af tillfället att berusa sig ur de fat bränvin och spirituosa, som under räddningsarbetet utfördes ur magasin och bodar. Bränvinsbolaget hade sitt lager i huset bredvid det först antända, och fat, som nedrullades till ångbåtsbryggan för att kastas i sjön, slogos i stället upp och eldvattnet slukades med begärlighet vid skenet af den brinnande staden. Lyckligtvis började efterhand hjelp ankomma från kringliggande bruk och herrgårdar. Så kommo från Åkers bruk 2 ypperliga sprutor med manskap, anfördt af kamrer Pettersson, hvilken sedermera hela tiden utvecklade den mest rastlösa verksamhet. Till och med från Eskilstuna sändes sprutor, hvilka ankommo på e m. Men ännu voro. alla ansträngningar fåfänga. Dock lyckades man åt sjösidan rädda de två stora husen nere vid ångbåtsbryggan. Derför hade man hufvudsakligen att tacka den lyckliga omständigheten, att det på höjden derofvanför liggande, s. k. Kråkslottett, om hvars förestående rifning nyligen berättades i Dagens Nyheter, verkligen också för en vecka sedan blifvit nedrifvet. I vidrigt fall hade det varit omöjligt att hindra eldens spridning till de nyssnämda två husen, hvarifrån den sedan sannolikt kastat sig öf ver åt norra stadsdelen, då domkyrkans öde ej varit tvifvel underkastadt. Sedan branden rasat hela dagen, lyckades man slutligen, genom snart sagdt öfvermenskliga ansträngningar att hämma den vid Långgatan, hvarigenom den fattigaste stadsdelen, den s. k. Vesterviken, blef skonad. Det var ett utmärkt släckningsarbete, hvarvid dels en bagaregesäll, dels några medlemmar af skolungdomens brandkår synnerligen lära utmärkt sig. Bland de senare nämdes särskildt ynglingarne Annerstedt, Ponten, Schill och Nordström, jemte några andra, hvilkas namn undföllo referenten. HFåsom bevis på hur denna unga kår, under sin chef, löjtnant von Post, arbetade, kan nämnas, att kårens brandsegel var uppsatt på ej mindre än 11 ställen under dagens lopp. BSeglet satt ännu i dag på morgonen, oskadadt, liksom triumferande, qvar på det lilla hus, som på ett håll började raden af de fattiges kojor. Den nyssnämde bagaren räddade genom sitt verkliga dödsförakt och sitt vackra exempel ett annat, större hus, värdshuset, hvars antändning äfven sannolikt skulle medfört Vestervikens undergång. En annan vac