Dagens Nyheter – 18 april 1871, sida 2

tillryggalägga från rådhuset till sin bostad, växte hans förbittring i betänrklig grad. Ju mera han tänkte på den ohyggliga syn, han nyss hade skådat, den siste afkomlingen af Hjelmarnes stolta ätt sittande i en eländig tjufhåla bland allehanda löst pack, desto lifligare uppflammade vreden i hans själ, och det var en icke ringa tröst för honom, att hans hustru kom hohom till mötes i förstugan, ty då fick han genast någon att utösa sin harm öfver. — Har du hört, hvar vår käre son är? frågade han i bitter ton. — Nej? — Han sitter häktad på rådhuset. Fru Hjelm kunde icke återhålla ett sakta rop, men hon hemtade sig genast från sin förskräckelse och frågade: — Hvärför? — För att bli hudflängd eller hängd, allteftersom domen utfaller, svarade öfversten, för hvilken det var ett slags lättnad att se sin äkta hälft genomgå samma qval, som han nyss sjelf hade utstått. — 0, du milda himmel, det är vil aldrig möjligt! utbrast fru Hjelm, i def hon förfärad slog händerna tillsammans. — Jo, det är både möjligt och verkligt, svarade öfversten; och nu öfveröste han Uffe med en ström af häftiga förebråelser. Då ändtligen ett ögonblicks tystnad inträdde, frågade fru Hjelm med tårar i ögonen: