Dagens Nyheter – 17 april 1871, sida 2

inte vår en bit bättre, när han var ung i verlden. Uffe svarade ingenting på dessa betraktelser. — Vi två äro nog annars gamla bekanta, återtog smedsgesällen, i hopp om att Uffe skulle visa mera intresse för samtalet, när detta antog en personlig karakter. — Jaså! När var det då vi sammanträffade? — Jo, det är allt mycket länge sedan, men jag kommer ändå väl ibåg det. Mins ni inte, att ni en gång som liten skolgosse kom i slagsmål med en lång kopparslagarclärling? — Jo, nog mins jag det. — Nåväl, den långe kopparslagarelärlingen var jag, fastän jag nu har blifvit smed i stället. — Nej, hvad säger ni? Var det verkligen ni? — Ja, visst var det jag; och jag kommer ännu med förnöjelse ihåg det ärliga kok stryk ni gaf mig. Jag hade väl förtjenat, hvad jag fick, ty på den tiden var jag en riktig ulspegel, en tjufpojke af äkta sorten. Sedan såg jag er växa upp och bli en stor och fin herre, men jag tordes aldrig tala till er, ehuru jag på sätt och vis hade fattat en viss vänskap för er, derför att ni en gång gifvit mig så dugtigt med smörj. Men eftersom vi nu ha blifvit olyckskamrater, likasom mackabeerna i lejonkulan, så tyckte jag att jag kunde våga tala till er.