Dagens Nyheter – 17 april 1871, sida 1

Uffe blef glad i hågen öfver att så oväntadt träffa en vän i olyckan. Han språkade en stund med smedsgesällen om hvad de båda hade upplefvat sedan den tiden. Slutligen blef smedsgesällen sömnig, han sade godnatt åt Uffe, och snart blandade han sitt högljudda snarkande med de andra olyckskamraternas. Men Uffe kunde icke så lätt falla i sömn, allahanda oroliga tankar plågade honom. Långsamt förflöt natten, såsom skulle den aldrig taga slut; Uffe hörde hvar gång klockan slog i det närbelägna tornet; först inemot morgonen försjönk han i en orolig slummer. Sedan Palle Löve någon stund fröjdat gig åt sin sköna dröm om huru han blef riddare af Dannebrogen och Dannebrogsman, uppstodo hos honom mindre angenäma tankar. Hvad hade det blifvit af Uffe? Hade han lyckligt och väl kommit undan, eller hade han fallit i polisens händer? Om det sednare var förhållandet, då... Pallo ryste när han tänkte på alla de förfärliga följder, en sådan olycka kunde medföra. Palle hade ju invigt Uffe i de stora statshemligheterna, underrättat honom om planen att jaga bort kungen och upprätta en skandinavisk republik — Palle förbannade sin pratsjuka, som han hade att tacka för att han ej kunnat hålla sådana riksvigtiga saker hemliga. Tänk nu, om Uffe röjde allt detta! Visst brukade Uffe icke sqvallra ur skolan, men blott ctt enda oförsigtigt ord, ett enda obetänksamt yttrande vore nog till att uppdaga allt.