Dagens Nyheter – 14 april 1871, sida 3

ifriga begäran en särskild representation för staden; den 14 juli töll med Bastiljen äfven det domnade kommunalinstitutet i spillror; nationalgardet med den röda kokarden, som snart förvandlades till tricoloren, kom till lif. Den 30 juni uppstod den nya commune de Paris med 120 medlemmar, två från hvartdera af stadens 60 distrikt, och från denna stund var hon det starkaste revolutionära element. Den råkade visserligen i mången konflikt med demagogerna i vissa distrikt, ansågs visserligen af den dävarande radikala pressen representera bourgeois-despotismen och penningaristokratien; men det var också hon, som, uppfordrad dertill af ursinniga qvinnor och 60,000 bajonetter, den 5 oktober satto tåget till Versuilles i verket och gaf konungadömet den första kraftiga stöten, efter hvilken det sedan icke mera kunde hemta sig. Med den allmänna rörelsen ökades pariserkommunens betydelse och verksamhetsfer. Den fördubblade antalet af sina medlemmar, tillsatte en mängd komitter, bland dem äfven en eftersökningskomit (comitå de recherches), hvars ända mål ursprungligen var att förekomma oordningar, men som snart blef en mäktig och fruktad häf stäng för anarkien. Och likväl blef den, sedan den dock redan hunnit derhän att kunna ålägga nationalgardesofficerarne edsformeln: Jag r nationen, konungen, lagen, la commune de Paris trohet! af Marat förklarad fientlig mot folket och dukade under för Dantonrs starka angrepp. Kommunens omorganisering följde genom dekret af konstituerande församlingen af den 21 maj 1790. Staden Paris indelades 1 48 sektioner och erhöll 1 mär samt 16 administratorer, hvilka utgjorde magistraten, jemte 32 egentlige municipalråd och 5, notabler, vilka tillsammans utgjorde generalrådet. I november 1791 egde nya val rum, och då lyckades sådana min som Robespierre, BillaudVarennes, Tallien att inkomma i generalrådet. Manuel blef kommunens prokurator och Danton hans suppleant Kommunen rycktes nu alldeles med af den revolutionära strömmen; det var en rent politisk korporation, som gick hand i hand med den kraftigt organiserade jakobinerklubben. Höjdpunkten af sin revolutionära makt uppnådde densamma den 10 sugusti, då Ludvig XVI:s tron störtade. Sektionernas radikala deputerade alldeles förq e generalrådets hofsamma elementer och tvungo lagstiftande församlingen att erkänna den nya, ur upproret framgångna korporationen. Då församlingen. ville upprosa sig häremot hotades hon af Danton och Manuel med ett nytt uppror, och landets representation böjde sig för viljan hos staden Paris representanter. La commune var nu allsmäktig, hon öfversvämmade hela Frankrike med sina kommissarier för att leda valen till nai konventet; alla fängelser fylldes genom den erksamheten hos hennes cfterforskningsi hvilken Marat spelade hufvudrollen; hon e öfver oerhörda penningemedel, hvilka rskatlade sig genom den egenmiktiga försäljningen af konfiskerade adelspalatsors hon ge nomdref till och med att hon fick upprätta en utomordentlig domstol till bestraftande af föj darne ac 10 augusti, och hon bevisade slutligen genom de af henne anstiftade blodbaden den 2 och 3 september, att hon hvarken behöfde någon ordinarie eller extra ordinarie domstol för att utföra sitt blodiga handtverk. Denna stadsterrorism fortfor oförsvagad ännu sedan konventet sammanträdt. För ett ögonblick skakade girondisterna kommunens makt, hvilken måste underkasta sig nya val. Men hon stod snart fruktansvärdare än någonsin, då Pache i Påtions ställe blef mär och Håebert, den bloddrypande utgifvaren af bladet Le Pere Duchesne, hans suppleant. Med understöd af det jakobinska Berget, började hon nu den afgörande striden mot girondisterna, hvilken efter korta, men skakande vexlingar slutade med girondisternas fall och undergång — med dessa revolutionens ädlaste och renaste ers död: under guillotinen: In genting kunde längre stäfja kommunens revolutionära ursinne, och då inga motståndare längre vågade att motsätta sig henne, så vände sig slutlien hennes glupska raseri mot hennes egna barn. Efter girondisterna lemnades Hebertisterna åt guillotinen, derpå Dantonisterna, hvarefter Robespierre stod qvar med sitt välfärdsutskott och kommunen, som förblifvit honom trogen. Slutligen kom den 9 Thermidor den förfärande duellen mellan välirdsutskottet och de andra utskotten, mellan konentet och kommunen, Illvem känner icke denna fasunsfulla daj Idiga ti 2 Med Robespi med St Just och Henriot föll kommunen, ald mera höja sig till den makt. som den på fvat från 1789 till 1794. 8 ution förstördes, dess. enhet: bräcktes om upprättandet af tolf arrondissementer, och f dess hufvudstöd, som icke bortspolåts af den 9 Thermidor, nedskötos af de på general Bonapartes befallning aflossade kanonerna d. 13 Vendemiaire följande året. . .La Communes blef åter municipalitet. en spak åtadskorporation, hvilken förstod att midigt finna sig i It, i kejsardömet, restaurationen, julikonungadömet, republiken-och det andra kejsardömet. Till och med under februnrirevolutionon blef kommunen cj af någon betydenhet; rövolutionen bemilktigade sig städse vid första anloppet Hötel de Ville, för att derpå-åter afdankas i Puilerierna. RE NER NAND AON