Dagens Nyheter – 14 april 1871, sida 2

förorsakat denna förändring i löjtnantens uppförande är icke lätt att säga; möjligen var det den hastiga blick Inez hade gifvit honom vid Uffes inträdande, och som löjtnanten hade besvarat med ett leende. Uffe hade emellertid icke märkt hvarken den förra eller det sednare. Vid qvällsbordet rådde en så angenäm stämning att kaptenen fann sig föranlåten att efter måltidens slut låta Sambo hemta en butelj Portobello; visserligen skulle detta vin, efter hvad kaptenen bestämt, endast drickas vid synnerligen högtidliga tillfällen, men kaptenen menade dock, att närvaron af två så kära gäster som Uffe och löjtnanten nog kunde anses för en tillräcklig anledning. Det lifgifvande Portobellot lossade tungornas band och framkallade ett lifligt samtal. Kaptenens minnen upptinade åter och antogo, allteftersom han berättade dem, en mera glödande färg. Temat var det gamla vanliga: kaptenens ungdomsbedrifter; bipersonerna oms vexlade, än var det fråga om listiga indianer, än om älskande spanska damer, hvilkas mörka ögon blixtrade bakom elfenbens-solfjädrarne. Hvar gång kaptenen hade slutat en historia, fyllde han sina åhörares glas; Inez läppjade blott på sitt, men löjtnanten och Uffe drucko i botten; deras ögon gnistrade och deras kinder blossade. — Jag skulle nog ha lust att upplefva dylika märkvärdiga öden, sade löjtnanten, i