ropade af alla krafter: lefve konstitutionen! Uffos lungor voro i ett förträffligt skick, och hans gestalt reste sig öfver alla de andras, hvadan han ådrog sig allmän uppmärksamhet hvarhelst de framgingo. Då Uffe icke iakttog samma försigtighet som Palle att städse taga plats midt uti skaran, utan deremot oftast befann sig bland de yttersta, hände det en gång att en poliskonstapel kom fill honom och frågade i en mycket höflig ton: — Törs jag fråga, om det inte är herr Steenholdt, jag har den äran att tala med? — Nej, mitt namn är Uffe Hjelm, svarade Uffe, som i sin oskuld anade intet ondt. — Ah! jag ber tusen gånger om förlåtelse; nu känner jag er mycket väl. Ni bor ju i Vimmelskaftet, inte sannt? — Nej, jag bor i hörnet af Stormg ..: men lyckligtvis upptäckte Palles spejande öga faran, och han ropade, innan Uffe hann tala till punkt: — Är du rentaf galen, menniska? Tänker du störta dig sjelf i förderfvet? Och derpå vände han sig till poliskonstapeln, gägande: — Hur understår ni er att komma hit och spionera? Äro vi inte fria medborgare i ett fritt land, och ni vågar antasta oss? — Bravo, Palle, bravo! utbrusto Palles vänner, och dessa rop gjorde Palle ännu modigare, så att han fortfor i en hänförd ton: — Tyranniets och despotismens tid är