Dagens Nyheter – 6 april 1871, sida 3

es I Bkjld fatur deri, att den som dertill gör si iI saker ej närmare känner till de personer ;förhållanden, som sqvallret gäller. Eg) Såsom första vittne hördes härefter fr 4 Goldschmidt, som berättade att hon va född i Sverige och år 1852 i Förenta sta I terna gifte sig med hr Goldschmidt. Han ä e ) musiker. Några år bodde de i Dresden r År 1858 bosatte de sig i England. År 1865 n ) läto de tppföra ett hus i Wimbleton, de fp I de fortfarande bo. De ha tre barn och det äldsta går i Rugby skola. Då de gift sig, egde hon en betydlig förmögenhet och I på vänners råd ingicks pactum mellan ma; karne. Sedan deras giftermål hade manI nen på ett Sytterst omsorgsfullt och klokt sätt hjelpt henne att förvalta denna förmögenhet, tillade fru Goldschmidt med stark betoning. Han hade äfven, sade hön, XytI terst seamvetsgrant bidragit till de gemensamma utgifterha, Han hade vidare engaI gerat en räkenskapsförare och hon hade alltid fått mottaga utförliga redogörelser för sina affärers ställning. Min förmögenhet, sade hon, har förblifvit orubbad och vi hafvå förtjent en half gång till så mycket sedan, och det hela är i min mans och min förra förmyndares vård. Jag har fullkomlig frihet i fråga om mina utgifter och å andra sidan har hr Goldschmidt aldrig uppoffrat för sin person mera än som är tillbörligt för en man i hans ställning. Hans vanor ha varit enkla och billiga. Hans nöjen och förströelser ha alltid varit desamma som mina och vår familjs. Hans tid är ganska upptagen. Vi hafva aldrig varit skilda. Allmänna åklagaren frågade nu huruvida uppgiften om att deras äktenskap var olyckligt egde någon grund. Fru Goldschmidt svarade med uttryck af djup ömhet: Nej, vid min salighet. Vi ha aldrig varit skilda. Hon betonade derefter starkt att de varit utsatta för förtal allt sedan de gifte sig, Csmygande förtalX, i följd af dessa smädelser; Hon hade sett. hr Goldschmidt öfverallt bemött såsom om han hade varit en skälm. Hon slutade med att försäkra, att de dock lefde på förtroligaste fot med en mängd personer af god samhällsställning, af hvilka hon var glad att i dag semånga närvarande i domsalen. De anklagades försvarare nekade att framställa några frågor till fru Goldschmidt. Hr Goldschmidt förhördes sedan. Han anförde, att han aldrig spelat och aldrig setat vid ett spelbord, att han icke ens spelade biljard och whist. Han hade ingen fallenhet för spel och hang tid var dessutom alltför mycket upptagen af hans yrke eller af sjelfbildning. Han tillfrågades nu: 4Har ni någonsin haft böjelse för spel eller ett utsväfvande lefnadssätt? Hr G. svarade: Det vore visserligen önskligt om ni litet närmare ville detaljera edra frågor, men jag kan försäkra, att jag icke för vana hållit ridbäst, att jag icke spelar I och att jag icke ens röker, (Mycket skratt.) Vidare bekräftade han, att puctum ingåtts vid giftermålet; att han efter sitt giftermål varit mycket noggrann vid penningars placering; att äfven makarnes gemensamma förtjenster voro utlånade iot:ränta och att hans hustru nu egde mer än. dubbelt så mycket som före sitt giftermål. Bland vittnen var en lord Leven, som sade sig ha kännt hr och fru Goldschmidt länge och visste att de lefde mycket väl tillsammans och att hr Goldschmidt omsorgsfullt skötte sin hustrus affärer. Detsamma intygade en hr Ducane. Boktryckarnes advokat — ty det är boktryckarne som ställas till ansvar — framhöll huruledes de tre tidningarne voro i alla hänseenden aktningsvärda och att boktryckaren ej kunde rå för att en redaktör förde in i bladet något som sedan befunnes straffbart; att genom en notis sådan som den ifrågavarande kunde ej så väl ansedt och äradt folk som hr och fru Goldschmidt lida det allra ringaste, och för öfrigt hade ju uppgiften om dem blifvit återtagen i följande numret af tidningen. Genast efter stämningens utfärdande hade nemligen de anklagade erbjudit sig att göra allt för att förtaga intrycket af de åtalade uppgifterna och de hade i följande nummer af tidningen infört en positiv vederläggning af desamma. Juryn drog sig tillbaka för att öfverlägga och afkunnade det beslut, att två af de anklagade boktryckarne dömdes till 750 pund sterlings skadeersättning. Då domen öfver den tredje skulle afkunnas, tillkännagaf allmänna åklågaren att parterna förklarat sig nöjda med en skadeersättning af 500 p. st. Så slutade denna märkliga rättegång och och fru Goldschmidt afträdde, sedan ordranden i juryn förklarat, att den förompning, som tillfogats dem genom smädelsernas utspridande, ej genom något penningebelopp kunde godtgör: