Dagens Nyheter – 6 april 1871, sida 2

— JUO löjtnanten. Hvad sem mest förargade Uffe, det var att han aldrig såg sig i stånd att gifva löjtnanten sådana svar som han förtjente, i följd hvaraf han måste svälja ned all sin harm. Hans enda tröst var att Inez ständigt tog hans parti och afväpnade löjtnanten, ja, ofta vände hans pikars udd mot honom sjelf till Uffes stora förnöjelse. Löjtnanten roade sig bland annat med att kalla Uffe för herr apotekarent. I och för sig kunde det icke vara något förnärmande i denna titel, eftersom Uffe ju var på ett apotek och en gång skulle bli apotekare, men likväl retades Uffe af det sätt hvarpå löjtnanten ständigt uttalade sitt herr apobekare, så att han slutligen utbrast i förtörnad ton: — Ah, jag är visst inte apotekare! — Inte det? Men ni berättade ju nyss för mig att ni var på ett apotek. Kanske borde jag kalla er herr apotekarostudiosus eller herr apotekarelärl ... ja, ni får förlåta, men jag är verkligen icke hemma i apotekeriet och dess titulatur. — Ni förstår er väl bättre på bryggeriväsendet och dess titulatur, anmärkte Inez. Löjtnanten kastade en arg blick på henne, men han fann sig genast och svarade med låtsad munterhet: — Fröken har rätt, det är narraktigt att i våra dagar underhålla fördoma: som egentligen tillhöra förflutna århundraden. Hvad mig angår, skänker jag hvarje hederlig man min