Dagens Nyheter – 6 april 1871, sida 2

önskvärda reformen i afseende å städernas förvaltning hade en betydelse underordnad den af riksdagsordningens förändrande, hvarigenora det bestående förhållandet mellan antalet åf lands. och stadsrepresentanterna skulle rubbas. För bifall till utskottets förslag talade hrr Nils Larson, Ljunggren, Sparre, Hierta, Carlen, Abr. Rundbäck och Carl Ifvarsson, särskildt betonande att det vore grymt att tvinga de små städerna att ha on större budget än de önskade genom att förhindra dem att återgå till landsrätt. Såsom förut nämndes, afslog emellertid kammaren förslaget, hvilket sålunda för denna gång förfallit, Upphörande af tackjernstionde. . På grund af dels väckta motioner i ofs vannämnde fråga, dels i samma fråga af k. m:t framställd proposition hade statsutskottet hemställt: att, med afslag å de enskilda motionärernas framställningar i ämnet, k: m:ts proposition måtte på det sätt bifallas, ätt riksdagen medgåfve, att skyldigheten inom privilegierad bergslagsort till utgörande af tackjernstionde, äfvensom af skattejern och hyttegälsjern, der någondera af dessa senare afgiftsposter blifvit åsatt och ännu qvarstår, må för framtiden upphöra, emot det att hemman och lägenheter uti de bergslager, som icke redan äro underkastade ordinarie rotering, må efter det rotetal, till hvilket de äro extra roterade, åläggas rotevakansafgifter till hälften emot annan roterad jord i samma län, och att, med hufvudsaklig tillämpning at hvad kammaroch kommersgkollegierna rörande grunderna och sättet för berörda förändrings genomförande förordat och hemstillt, hvarje hemman och lägenhet inom privilegierad bergslagsort, som i sin egenskap att tillhöra sådan ort åtojuter någon frihet i afseende å ränta, må, på ofvan angifna vilkor och i de fall som vederbör, till hälften åsättas de skyldigheter härutinnan, som, efter vederbörandes hörande, finnas med författningarne öfverensstämma, samt att de nya rävtsförhållanden, som af omförmälda förändring kunna varda en följd, må komma att ivträda från och med början af år 1872, äfvensom att riksdagen vid anmälan af detta beslut må i underdånighet anhålla, att, derest vid de sålunda bestämda skyldighetc förande någon ytterligare lindring sku visa sig af omständigheterna ! ; måtte derom till riksdagen aöra framställning. Jimet denna utskottets lIeurstälian hade hr Odelberg anmält en så lydande reservation: 1) att skyldighet inom privilegierad bergslagsort till utgörande af bergslagstionde äfvensom af skatteoch hyttegälsjern må tör framtiden upphöra, emot det att de förmåner, som dylik ort af kronan haft sig i egenskap af bergslag förunnade, indragas; 2) att förändringen må genomföras medelst hufvudsaklig tillämpning af de grunder derför, som kammaroch kommerskollegierna uti sitt den 31 december 1867 afgifna utlåtande töreslagit, dock så att lindring må kunna medgifvas i öfverensstämmelse med de för hemmans förmedling gällande grunder; 3) att de nya rättsförhållanden som at denna förändring kunna nu blifva en följd, må komma att inträda med början af år 1872; 4) att vid anmälan af detta beslut riksdagen må anhålla att, derest vid de sålunda bestämda skyldigheternas påförande någon ytterligare lindring skulle i enskilda fall visa sig af omständigheterna påkallad; k. mit mätte derom till riksdagen göra framställning: I första kammaren segrade genom votering, hvilken utföll med 52 röster mot 35, utskottets hemställan. Minoriteten var för hr Odelbergs reservation, hvarom proposition väckts. Detta afgörande föregicks af en längre diskussion, under hvilken bifall till utskottets förslag yrkades af hrr von Ihrenheim, Funck, Faxe och Tersmeden. För bitall till k. m:ts förslag, att hyttorna inom bergslagen må från utgörande af taekjernstionde befrias, utan att de räntor, hvilka inom bergslagen en gång upphört, åter påföras, talade hrr MontgomeryCederhjelm, Brusewitz, Beutersvärd, Caspersson, von Koch, Heijkensköld, Åkerhjelm och statsrådet Wern. Hr Odelbergs förslag tillstyrktes, utom af reservanten sjelf, af hrr Nordström, Casparsson, Wallenberg och C. Ekman. Hr Nordström anmärkte derjemte den inkonseqvens, som förefunnes mellan regeringens förslag till 1869 års riksdag och det nu föreliggande samt framhöll sin åsigt, att tackjernstionde vore en grundskatt, hvilkens efterskänkande under nuvarande tiden skulle föranleda fordringar på efterskänkning af de öfriga, Statsrådet Wern erinrade deremot, ir ED AA er, SA oo I TF FOT I RK