Dagens Nyheter – 6 april 1871, sida 1

— Om förlåtelse! bad Uffe och vände hastigt bladet. : Men detsamma upprepades ett par tre gånger, hvarpå löjtnanten sprang fram och med ett tillåter nit sköt Uffe så behändigt åt sidan, att denne, innan han hann hemta sig, fann sig sjelf placerad i en gungstol och sin plats vid Inez sida intagen af löjtnanten. Denne förstod att bättre sköta sin sak än Uffe. Icke nog med att han ständigt vände notbladen i rättan tid, han underhöll äfven Inez på lifligasto, i det han hviskado tusen saker i hennes öra som måste ha varit myecket roliga, ty Inez utbrast oftai skratt. Uffo var fullkomligt öfvertygad om att alla de qvickheter, som löjtnanten sade, gällde honom ja, en gång hörde han tydligt Inez yttra: nej, nu är ni alltför elak! Så förargad Uffe var! Han kände den största lust till att fatta den lille löjtnanten i rockkragen, öppna dörren, och ett tu tre förpassa honom utför trapporna. Vore man blott i Peru eller i Buenos Ayres; der skulle det visst anses för ett särdeles lämpligt medel att bli en hatad rival qvitt, men i det hyggliga Köpenhamn lät det sig icke göra. — Ni har visst tråkigt, herr Hjelm, sade kapten Roslin; kom, så skola vi gå in och se på mina samlingar, jag är sjelf trött på detta klinkande, Kom med ni, herr Löve, så kan löjtnanten stanna här och musicera med Inez.