Dagens Nyheter – 5 april 1871, sida 3

konsert, hvilkeri ger stadetis tidning anledning till följande utgjutelse i den öfversvinnerliga stilen: Pedalharpan såsom konsertinstrument står utan medtäflare uti, så att säga, retande behag, mäktig af många skiftningar: mon dessa äro af en belt och hållet högre ordning och hafva icke större gemenskap med äinnöverlden än som är nödvändigt för att i mennisko själens focus till ett helt uppsamla dess spridda drag. Dessa egendomliga företräden komma under herr P:s konstnärshand till den mest afgörände ferkan, och det hela får derigenom mera likhet med en ljus dröm än en upptefvad verklighet. Superlativer äro icke i vår smak, men om vi härnere kunna förnimma toner från Högte rymider; måste de bestämdt komma trån en harpa. Hur det nu må vara med musiken i högre eller lägre rymder, så är det dock säkert, att hvad man säger här i verlden ej bör stå i mindre gemenskap med sundt förnuft än som är nödvändigt för att det i menniskosiälens focus inå kunia begripas: . . En romantisk historia. Bland de saker, som tilldrogo sig allmän uppmärksatmns het på en basar i Filadelfia till förmån för årade fransmän; var ett förkläde, rikt broderadt med perlor, hvilket Har följande romantiska historia: En officer vid Förenta stätots nas flotta blef för några år sedan bekant med dottern af en indianhöfding af Osagesstammen, Hennes vilda skönhet tilldrog sig hans uppmärksamhet, och han sökte hennes sällskap i skogen bland blommorna, lika väl som i hennes faders tält. Han lärde benne engelska, hon honom. sin stams språk. Bland artiklar, tillhörsnde den fantastiska kostym hon bar, var ett konstigt perlbrodbradt förkläde; som mest tilldrog sig hans uppiuäfksambet; och fördenskull bar hon det alltid i hans sällskap. Månader passerade, Den unge officeren fick eh dag order att med sitt skepp gå till en annan plats. Då lärde kan känna en sak, hvarom han aldrig kunnat drömma: att barhet af den mörka, vilda stammen älskade honom. I skilsmesöans stund gaf hon honom ett förkläde, lika med det hon älltid brukade bära, hvilket hon arbetat, då hon, sittande under deras favoritträd i skogen, väntade på honom. Förklädet gömde han säsom en helig relik och fomatien kunde aldrig dö ur hans minne. Ett par år fenate fisk hän Höra; att den unga indianskan af sin fader blifvit tviogal att gifta sig med en man af deras stam, men att hon två månader deref er aflidit. För några månader sedan blef äfven han lagd till hvila vid jordens kalla batm, ogh dessa båda, som ras och färg skilde på jorden, må nu, i det land, hvarest inga skrankor finnas, ha blifvit förenade — Förklädet, efter att ha passerat ge nom flera händer, kom slutligen i ett barmbertighetsärende till Filadeifia, för att gifvas till den basar som blitvit öppnad för lidande på ön annan strand. Om också blott en bägare vattev kan genom det bibringas eu törstande soldat, så har den indianska flickans gåfva blifvit en välsignelse;