Dagens Nyheter – 5 april 1871, sida 2

sin början i landsorterna, och dessa ha riktat sina anfall mot hufvudstaden; nn är det hufvudstaden som abdikerar och förvandlar gig till ett fritt samhälle, sålunda sjelf sättande sig i spetsen för dem federativa rörelsen. Det är en vida mera radikal och genomgående förändring än den decentralisation som påyrkas af landsorterna, men det är en verkan af samma orsak — en öfverdrifyen centralisation. Hvad Pariskommunen fordrar är icke blott kommunens autonomi och suveränetet, utan ock att fritt kunna träda i underhandling med nationalenhetens representanter. Nationalenheten erkänner hon således, men vi må väl fråga hvad denna är värd när den sönderfallit i en oändlighet af kommunala republiker. Man skulle tycka att den åtminstone kunde tillåtas existera i och genom den centrala myndigheten4. Men 1871 års kommun vill göra sitt till för att förhindra äfven detta. Hon vill påyrka att nationalförsamlingen skall antaga en val-lag, enligt hvilken. städernas representation : hädanefter icke skall, såsom hittills, uppgå uti landets representation. Endast på detta vilkor vill den upproriska staden åter bli landets hufvudstad. Och om nationalförsamlingen skulle förkasta dessa obilliga vilkor, vill Paris abdikera — Paris vill vägra att längre vara hufvudstaden. Paris vill således döma sig sjelf till döden? frågar man. Nej, det vill bereda sig seger genom våld. Detta är sålunda sista ordet, d. v. s.. man vill att landet skall försänkas i ett moraliskt slafveri-i förhållande till städerna och betala skatter, utan att vara med om deras beslutande; följden blefve att de större städerna antingan i förbund med hvarandra skulle stifta lagar för Frankrike eller förklara hvarandra krigför att strida om företräde i rang eller till försvar för gina skilda intressen: — en afskyvärd plan, som, om den kunde förverkligas, skulle snart alldeles förstöra den franska enheten och, fullbordande landets ruin, göra detsamma till ett offer först för det borgerliga kriget och sedan för en sådan stympning och delning, som Polen undergått. Hvilken besynnerlig id6 att sålunda önska oss förda fyra å fem århundraden tillbaka, att önska imitera de små italienska republikerna i en tid, då andra nationer sluta sig tillsammans i afsigt att stärka sina krafter och gemensamt sträfva för gemensamma intressen? Är icke detta ett tecken till upplösning och förfall? Och detta är hvad våra kommunalister kalla Xframåtskridande. bund. Hittills ha alla sådana försök tagit