Dagens Nyheter – 4 april 1871, sida 2

—-—-—Hvad skulle han nu icke ha velat ge, om hans trogne vän Palle Löve hade varit hos honom och stått honom bi i denna farliga belägenhet! Då kunde Palle ha fört ordet och Uffe, likasom sista gången, ha fått sitta i allsköns ro och beskådat Inez. Uffe blef stående borta vid dörren, och det var först efter flera gånger framställda uppmaningar af Inez, han tog mod till sig, trädde fram och satte sig midt emot henne. Det blef nu Inez sak att hålla samtalet i gång; men det roade henne. Hon började fråga honom om hans familj; Uffe svarade så kort som möjligt, helst med enstafviga ord. Han vartill mods som en menniska hvilken befinner sig i en stor fara och måste anstränga sina förmögenheter till det yttersta för att icke gå förlorad. Han uppbjöd hela sin förmåga att se och höra, och dock föreföll det honom som om han ingenting såg och ingenting hörde, utan allt var insvept i etttöcken, genom hvilket Inez stämma trängde till honom från ett oändligt afstånd. Sedan tycktes det honom igen som vore han midt inuti en stor eld, som om allt brann omkring honom, och dock kunde han hvarken röra en hand eller en fot. Han skulle ha velat ge mycket om han varit hundrade mil derifrån, och dock fanns på hela jorden intet ställe der han hellre ville vara än der han nu var. Det torde derför icke förvåna någon att Uffe under inflytelsen af alla dessa känslor och för