Dagens Nyheter – 4 april 1871, sida 2

nimmelser hade mycket svårt för att föra en ordentlig konversation. Och dertill kom vidare förargelsen öfver hans egen tafattthet och ohjelplighet; han var fullkomligt öfvertygad om att Inez endast med största möda kunde hålla sig från att skratta. Hade Inez befunnit sig i sällskap med ett par skrattlystna väninnor, så hade hon kanske knappt kunnat styra sin munterhet, men som hon lyckligtvis var allena, höll hon sig alivarsam. Ett par gånger inträdde visserligen en paus i samtalet, men hon visste dock städse att hitta på något nytt att fråga om eller berätta. Småningom började Uffe bli herre öfver sig sjelf, ja, det syntes honom nästan att det ändå icke var någon så oöfvervinnerlig svårighet att språka med Inez. — Nu skall Sambo servera oss teet, sade Inez, — Ja, då kanske jag bör gå, menade Uffe, men han blef dock qvarsittande på sin stol. — Nej, hvarför skulle ni gå? Bli nu här och drick te med mig; vi ha så godt och rart te. Uffe tänkte nog att det riktigaste var att gå, men det angenämaste var att stanna, och derför valde han det sednare. Om det var det starkt doftande teet, eller det var lampans klara sken eller Inez vänliga tal eller kanske allt detta tillsammans som verkade på Uffe, nog af, han glömde alldeles bort sin förra ångest och tungsinthet;