Dagens Nyheter – 3 april 1871, sida 1

Jeg har et Acble udi min Lomme, Det gjemmer jeg til min Kjzereste, Men naar min Kjereste ei vil til mig komme, Saa spiser jeg mit Acble selv., Under de närmast följande dagarne blef det alldeles på tok stäldt med Uffe. Nu hade halfannan vecka gått förbi, utan att han sett Inez. Han började nästan anklaga ödet, det syntes honom som en förfärlig orättvisa, att hon icke hade varit hemma den atton han gjorde sitt sednare besök. Det var dock en så oskyldig önskan, hvarför hade icke den kunnat bli uppfylld? Och huru skulle han nu bete sig för att få se henne? Palle gick icke dit så snart igen, och ensam tordes icke Uffe gå. Men hvarför tordes icke Uffe gå ensam? Just denna samma fråga ställde Uffe till sig sjelf, och sedan han flera gånger på fullt allvar upprepat densamma, kom han omsider till det lyckliga resultatet, att han mycket väl kunde gå ensam till kaptenen. Hade icke denne bedt dem komma snart igen, särdeles nu då han måste hålla sig inne för sitt sjuka bens skull och hade tråkigt i högsta grad? Och hade ej denna inbjudning gällt Uffe lika väl som Palle? Ja, hade den icke gällt Uffe i högre grad än Palle, ty kaptenen hade ju berömt Uffe, för det han hörde så uppmärksamt på hvad han berättade? Men när kaptenen bedt Uffe att han snart skulle helsa på honom, och Uffe hade den största lust dertill,