Dagens Nyheter – 1 april 1871, sida 1

ARN — Ja, deri hade han väl också på sätt och vis rätt, sade Palle. Under hela detta intressanta samtal satt Uffe och såg oupphörligt på Inez. Han trodde att han gjorde detta helt oförmärkt, ty Inez syntes så sysselsatt med sitt tekök som om hon hade glömt allt annat omkring sig. Men hade Uffe varit en mera skarpsynt iakttagare, skulle han ha märkt att Inez ett par gånger kastat förstulna blickar på honom och att hon mycket väl visste att han satt och beundrade henne. Emellertid visade Inez på intet sätt att hon hade något emot en sådan stum hyllning, ty hon såg så lugn ut, som om ingenting vore å färde som rörde henne. Uffe trodde sig förflyttad till en förtrollad verld: kaptenens berättelser om ananas och indianer, om palmträd och eldsprutande berg, ljödo i hans öron som en dämpad musik; hvilken ännu ytterligare förhöjde den skönhetens glans, hvari Inez strålade. Sålunda förgick en timma eller ett par, men för Uffe var det inte mer än en minut eller par, och han blef derför högeligen öfverraskad, då Palle sade till honom, att de nu måste gå hem. — Vill du redan gå? sade Uffe, hvilken var till mods som en persom den der väckes ur en dröm. — Klockan är straxt elfva! — Det är omöjligt; vi ha ju knappt varit här en timma. — Nå, det gläder mig, sade kaptenen, att