dessa utgöres likväl hos hr A. det verkliga befälet allenast af omkring 1,200 officerare 1.100 underofficerare, något öfver 1.800 korpraler och 1,800 vice korpraler, hvartill komma ungefär 500. värnepligtige reserv-officerare och 500 reserv-underofficerate — tillsammans således omkring 7,000 personer. Hr M. har deremot 1,200 fasta officerare, 600 underofficerare, 4,000 fasta korpraler och den af 800 man bestående gardesbataljonen, hvaraf större delen vid krigsutbrott kan användas såsom undorbefäl — således allenast af fast befäl 6.600 personer; men dertill kommer det värnepligtiga reseivbefälet med 1,650 officerare, 525 underofficerare och 4,000 korpraler, tillsammans således 12,775 personer. Men hr M:s befäl är icke allenast vida statkare, utan äfven mycket bättre utbildadt. Hos hr A. behöfva de fasta officerarne endast genomgå krigsskolan vid Carlberg, och detta enligt en läseplan, som, att döma efter hans första förslag, är både otillräcklig och oändamålsenlig. Hos hr M. deremot måste de fasta officerarne först hafva qvalificerat sig såsom reservkorpraler och reservofficerare samt kunna först derefter få tillträde till Carlberg; och att hr M. har stränga fordringar på officerarnes vetande, torde vara bekant. Andå märkligare blir skillnaden mellan hr A:s och hr M:s underbefäl. Ehuru den senare minskat underofficerarnes antal till 625 (fanjunkare), har han i stället för de återstående, jemte herr A:s öfriga underbefäl, satt 4,000 fasta korpraler, hvilka under en 3till 4-årig garnisonstjenst (hvarunder de genomgå befälsskolan vid Carlsborg) erhålla en utbildning, som måste göra dem flerdubbelt dugligare, än herr A:s indelta korpraler och ännu mera vice-korpraler, hvilka dock aldrig blifva annat än en sorts bättre soldater, Sammalunda är förhållandet med det reservbefäl, som af herr A. och herr M, föreslås. Då den förres värnepligtige officerare och underofficerare — eget nog lika — blott erhålla 55 eller 70 dygns längre öfningskurs, än de öfrige värnepligtige, så få herr M:s reseryvkorpraler 42 dygns teoretisk och 35 dygns praktisk kurs längre, än de öfrige, samt hans reserv-officerare 117 dygns teoretisk och 75 dygns praktisk kurs längre, än de öfrige. Ihågkommer man nu, att herr M:s infanteristyrka är något mindre än herr A:s, så finner man lätt, att den förres befälskader relativt till numerären är dubbelt så stark och i sin helhet dubbelt så väl utbildad, som den senares, Mot detta kan nu sättas, att herr M:s hela infanteritrupp allenast har 114 dagars utbildning, då herr A:s. består af 20,000 indelta soldater med långvarig tjenstetid och 60,000 beväringar med 82 dagars utbildning. Allt beror här på det värde, man vill tilldela de indelta soldaterna. Utgår man från den åsigten, att det är rekrytskolan, som bildar soldaten, och att regementsmötena blott böra betraktas såsom repetitionskurser för bibehållande af det en gång inlärda, då äro de indelta soldaterna ur rent militärisk synpunkt sannerligen ej mycket mera värda, än herr M:s beväringar, som erhålla nära på samma rekrytbildning. Men anser man de förra erhålla mera s8. k. fasthet genom att under tiden mellan mötena ligga på roten och sysselsätta sig med hvarjehanda nyttiga arbeten, då blir förhållandet naturligtvis annorlunda. Men äfven då tro vi, att truppens mindre fasthet hos herr M. ersättes genom befälets talrikhet och godhet. ; I förhållande till herr A:s linieinfanteri, kunna vi således ingalunda anse herr M:s såsom. lösligare. Deremot kan detta möjligen blifva fallet i förhållande till utländska arnåers infanteri. Sannt är visserligen, attlägeritbildningen, sådan den här i Sverige försigsår, måste betraktas såsom vida mera fruktoringande, än en lika lång utbildningstid hos itländska armåer, till och med i garnison. ds SA hk RR RR OT RR