Under hvarje dag i ett svenskt läger exerceras strängt, vanligtvis 8 timmar, alla uppställnitigar och öfriga tjensteförrättningar oberiäknade, då den vanliga exercistiden utomlands blott är 2, högst 4 timmar om dagen; till och med i lägret vid Chålons exercerades ej mera, Hvarje dag hos oss, kan således minst anses motsvara 3 i de flesta andra europeiska arm6er. Och då hos herr M. allenast fattas 6 dagar i 4 månader, så skulle denna tid nära på motsvara ett år utomlands. . Men det oaktadt förmoda vi, att br M. ej ogerna sett, om han kunnat våga föreslå en längre öfningstid för beväringen eller — om detta ej haft någon utsigt till framgång i anseende till de hos oss ännu outvecklade föreställningarne om de stora förpligtelser den allmänna värnepligten medför — i stället ännu mera öka den fasta befälskaderns styrka. Men vi veta, att hr M. i detta hänseende, på ett sätt som hedrar honom, ansett sig bunden af sparsamhetsskäl och derföre trott sig böra inskränka de årliga och ordiaarie kostnaderna för försvarsväsendet till de nuvarande, Men skulle denna hänsyn bortfalla, så äro vi fullt öfvertygade om, att hr M. med nöje skulle se både befälskadern ökad och beväringsöfningarne förlängda. Emellertid finnes naturligtvis intet i hr 3:s förslag, som hindrar att ej detta möjligen i framtiden kan ske. Hr Mankells organisation har framtör hr Å:s det stora företrädet att vara mera likartad och homogen. Hans infanteri utgöres blott af värnepligtige med befälskader, hvarafvåter en ej ringa del äfven är värnepligtig. Hans kavalleri är helt och hållet värfvadt, och blott ersättningstrupperna skola vara värnepligtige. Äfven af artilleriet och ingeniörtruppen är en stor del värfvad, och de värnepligtige blott afsedde för vissa mindre vigtiga befattningar. Men dessa värfvade skola ej, såsom de närvarande, dröna bort sin tjenstetid i kasernerna, utan böra mellan öfningstiderna permitteras för att med sin arbetskraft komma landet till godo. Att hr M. bibehållit en del värfvade trupper kommer sig för öfrigt blott deraf, att han konseqvent velat tillämpa den stora och rättvisa grundsatsen, att öfningarne för alla värnepligtige böra vara lika långa. De värfvade trupperna kunna emellertid, då förändrade förhållanden sådant möjligtvis medgifva, lätteligen förminskas eller alldeles borttagas. Genom hr A:s förslag fortsättes inom armån den dualism, som hittills för dess utbildning och anda visat sig så ofördelaktig. Den kommer att bestå af ex beståndsdel, den stående hären, som företrädesvis omhuldas och på hvars utveckling de förnämsta ansträngniogarne riktas, samt af en annan, beväringshopen, hvilken i mer eller mindre mån försummas och missaktas, Detta förhållande ligger så i sakens natur, att det svårligen kan afhjelpas, äfven om de strängaste föreskrifter och generelordres skulle utfärdas. Genom hr M:s förslag blir massan at befolkningen vida mera vapenöfvad, hvilket naturligtvis måste anges såsom en stor fördel. Detta har isynnerhet inflytande på landstormen eller ortförsvaret, som härigenom blir dugligare tt fylla sin uppgift. Härtill kommer, att hr M:s reservbefäl, som skall leda landstormen, såsom vi ofvan gett, är både talrikare och bättre itbildadt än hr A:s, Första uppbådet af den ;ednares landstorm, d. v. s. det enda som i len närmaste framtiden verkligen torde kunna påräknas tör aktiv tjenstgöring, omfattar för frigt blott 5 åldersklasser, eller 60.000 man, lå hr M:s utgör 7 åldersklasser, eller 80,000 nan. Någon jemförelse mellan hr A:s och hr M:s landstorm torde derför knappast kunna comma i fråga. Tager man nu slutligen en blick öfver det 1ela, så finner man att hr M:s förslag möjlien i några punkter är svagare än hr A:s, nen att, motsatt, den sednares i andra punkRE ar Ar DE Ae a a rr rr AR ar AE ag Me ie Nr MS nt RN