Dagens Nyheter – 30 mars 1871, sida 2

tack vare töcknet, icko lade märke till. Dagen hade således randats; men hvad den skulle komma att medföra, det visste ingen, och allraminst visste Uffe det, ty han var den som minst af alla gaf akt på tidens tecken. Uffe hade lemnat sitt sofrum o:h begifvit Big in i hvardagsrummet, der han fann öfversten sitta vid fönstret. En öppen bok läg framför honom, men han läste icke i den; han satt och trummado med fingrarne på rutan. — Godt nytet år? sado Uffe. Öfversten svarade icke, utan han fortfor att trumma. Uffe slog sig då ned i all sköns tysthet och drack sitt te. Öfversten trummade en god stund på rutan, men plötsligt upphörde han dermed, och i det han kastade blicken på Uffe, utbrast han: — Du önskar mig ett godt nytt år, men jag skulle just vilja veta på hvad grund du kommer fram med en sådan önskan; fädren lefva sitt lif om igen i sina söner, säger man ju, men jag — hvilket ömkligt lif lefver jag icke om i dig! Uffe blef icke litet förbluffad öfver detta tal. Under de sednare åren hado öfversten så godt som aldrig tilltalat honom, utan låtit honom sköta sig sjelf; det tycktes nästan som hade han uppgifvit allt hopp om att få en riktig menniska af Uffe. Denne blef åerför högst förlägen vid en så oväntad nyårskhelsning och visste icke hvad han skullo svara,