Dagens Nyheter – 29 mars 1871, sida 1

ser den länge eftersökta skatten höja sig ur jorden och nu endast fruktar att den i nästa ögonblick skall falla tillbaka och åter försvinna, innan han hunnit sätta sig i besittning deraf. — Ja... ser du... begynte Uffe ånyo, men kom icke heller denna gång längre. Palle var nära att mista tålamodet, han var icke van att tiga så länge. Dock gjorde han våld på sig sjelf och förblef en stund sittande tyst med ögonen oafvändt fästade på Uffe, i hopp att denne möjligen skulle tala ut. — Ja-a-a! sade Uffe. Nu var det förbi med Palles tålamod. Likasom en springkällas vatten, när det en tid hållits tillbaka, bryter fram med fördubblad hastighet, så snart hindret tages bort, likaså framstörtade nu ordströmmen med hejdlös fart ur Palle. Han höll en dundrande straffpredikan för Uffe, hvari han föreställde honom det förfärliga deri att han kunde vara så lugn, under det alla andra voro så olugna, att han kunde vara så nöjd, medan alla andra voro så missnöjda. Missnöjda! Här lyckades det ändtligen Uffe att få tag i ett ord midt ibland den framströmmande massan, vid hvilket ham kunde hålla sig fast. — Hvazrmed äro ni då egentligen missnöjda? frågade han. Palle hade så när förlorat fattningen vid denna fråga.