Dagens Nyheter – 28 mars 1871, sida 3

med hvilka ni helsats under er färd genom vår stad. Vi hedra i er, hr grefve, den man uti hvilken: tyska nationens hämnade ära är personifierad. Vi betyga vår glädje öfver den ärorika freden, för hvilken vi ha er att tacka. Vi uppgifva rop af tacksamhet och på samma gång af vördnad... Och som ni ännu har före er... Här syntes talaren tveka; han fortfor emellertid, under det han uppvecklade papperet som omgaf det hemlighetsfulla föremäl han höll! i banden: Och som ni ännu har före er ett godt stycke väg innan ni kommer åter till Berlin... ha vi tänkt erbjuda er något, som ni kan ha godt af under resan ... Hr v) Bismarck hade småleenae åhört frankfurterborgarens naiva tal; men huru fulländad diplomat han än är, kunde han icke afhålla sig från att skratta, då han blef varse: det föremål som sålunda lemnades honom till present. Det var en jättestor frankfurtermetyurst. Gud gifve att ni må få regera öfver oss änvu i femtio är! tillade borgaren med metvursten. Femtio år — det är väl mycket, svarade hr von Bismarck, efter att med den mest förbindliga min i verlden ha mottagit den naiva gåfvan; jag skulle gerna nöja mig med femton år. Men varen lugna, mina vänner, så länge vi lefva, ni och jag, blir det bestämdt icke vidare något krig. Man kan väl föreställa sig hvilken entusiagm dessa ord framkallade. Kejsardömets kansler afskedade härefter deputationen och begaf sig till sin kupå; tåget sattes i gång, och det bar af under ett förskräckligt hurrande.