tjenstgöra såsom uppbördsläkare vid förestående expedition med skärgårdsartilleriet. Offentlig föreläsning hölls i går afton af dr August Sohlman, till förmån för de nödlidande i Frankrike, öfver den verldsberömde nederländske målaren Rembrandt var der Rij. Eter en kort jemnförelso mellan honom och Rubens såsom konstnärer, öfvergick föreläsaren till en teckning af Rembrandts personlighet. Genom eu följd af smiäidliga anekdoter och historier4 har tills senaste tiden den store konstnärenframstått för efterverlden såsom en artist utan studier, en rå, obildad, cynisk, oärlig, gudsbespottande och smutsigt girig menniska. Så skildrades han dock ej af sina samtida; tvärtom, dessa veta ej om honom att förtälja annat än godt och hederligt. Det var en holländsk författare, hvilken 1718 utgaf ett arbete, hvari bland annat upptogs en hop sqvaller, äfven om Rembrandt. Detta upprepades af yngre holländare, och sedermera har den falska bilden af Rembrandt gått vidare i konsthistoriska skildringar af engelska, tyska och franska författare; senast framställes han i en ofördelaktig dager af Arstne Houssaye. Nu kom för några år sedan en arkivarie i Amsterdams konkurskammare händelsevis öfver en inventarielista, upprättad 1656 öfver Rembrandts tillhörigheter. Han tyckte att denna lista ej rätt öfverensstämde med den åsigt, man haft om Rembrandt, och sporrad häraf företog han en upptäcktsjagt efter alla tillgängliga handlingar från Rembrandts tid, hvilka kunde vara egnade att sprida ljus öfver den misskände konstnären. Dessa undersökningar ledde till det resultat, att Rembrandt faktiskt framstår inför efterverldens blickar såsom en i andligt afseende helt annan gestalt än förut. Det är nu bevisadt, att Rembrandt, född 1605, var en person med bildning, fina lefnadsvanor, aristokratiska tänkesätt i allt hvad konst angick, i nära vänskapsförbindelse med flera samhällets förnämsta och lärdaste min samt uppriktigt religiös; vidare att han redan vid 26 ärs ålder utförde sitt verldsberyktade mästerverk, 4Den avatomiska föreläsningen, hvari redan i all sin storhet framstår denna magiska fördelning af ljus och skugga, som är så betecknande för hans konstnärsskap, samt att han var gift, ej med en rå bondpiga, såsom man påstått, utan med en ädelboren fröken — de porträtter af Rembrandts maka, hvilka finnas i Louvren i Paris samt 1 nationalmuseum i Stockholm, bära tillräckligt vittnesbörd härom. Af Rembrandts eget porträtt — hvaraf ett, måladt af en hans lärjunge, finnes i vårt nationalmuseum kan man finna, att han ingalunda varit den obildade bondlurk, man velat göra honom till; i detta nämnda porträtt framlyser visserligen den högre sjelfmedvetenheten hos en framstående, geniaJisk natur, men på samma gång iakttagarens s.arpa blick och den frie konstnärens fria hållning. Af två egenhändiga bref från Rembrandt, för ej längesedan funna i Oraniska huscts privatarkiv, framgår dessutom, att den store konstniron varit både bildad och blygsam, En af de många besynnerliga uppgifter, man haft om Rembrandt, är att han vid slutet af sin lefnad kommit till Sverige samt här aflidit i den största fattigdom. En ny fort tick detta rykte för ett par år sedan :