vvs skyarne in i en klarare och skönare vyv rld, der haa blef befriad från allt som här mnedtryckte och plågade honom. Lika tyst och sluten som Uffe var, lika språksam och öppenhjertig var Palle. Detta var visst ett at hufvudskälen, hvarför de trifdes så bra tillsammans; ty de kompletterade ömsesidigt hvarandra. Palle ville ha ett auditorium, och härtill passade Uffe förträffligt. Härmed må icke vara sagdt, att Uffe alltid hörde på, tvärtom, han hörde nästan aldrig på, men det såg ut som om han hörde på, och detta var tillräckligt för Palle. För Uffe var Palles hejdiösa prat i sjelfva verket endast ett slags ackompagnement åt hans drömmar; dessa höllos i gång deraf, likasom qvarnhjulet hålles i gång af den rastlösa strömmen. Då och då kom Uffe fram med ett långdraget ja-a-a! eller så-å-å! hvarmed han uppmuntrade Palle att fortsätta, alldeles såsom skjutskarlen uppmuntrar sina hästar att fortsätta sin jemna lunk med ett hopp! eller ett smackande med tungan. Men å andra sidan hade Uffe den förtjensten att han aldrig afbröt Palle eller gick ifrån honom midt under det han talade, en ouppmärksamhet hvartill de andra kamraterna ofta gjorde sig skyldiga. Icke heller fordrade Uffe någonsin att sjelf få föra ordet och att Palle skulle vara åhörare, hvilket ingalunda skulle ha behagat den sednare. Uffe hade för sin del behof af sympati och vänskap, och detta fann han hos Palle; alla de