maskineriet ingjuta mera stadga och alltmer omöjliggöra de förra ruckningarne. Man har äfven från början sett ett begär att om ock småningom nedbringa statens utgifter i vederbörligt förhållande till de skattdragandes förmåga. Att den nya representationen derunder gjort så godt som intet för att höja landets produktion och på så sätt lätta en jemnt växande skattebörda är ett beklagligt faktum, som dock ej alldeles bör förbises då man prisar det nya statsskicket. Med denna riksdag har hetsigheten vaknat. En om landets försvar — och indelningsverkets bibehåtlande — nitisk regering har, minnesgod, hopsamlat alla vid föregående riksdagar afslägna nådiga propositioner som på ett eller annat sätt åsyftat stegring i anslagen till fjerde hufvudtiteln och nu åter framlagt dem på en gång, tillökta med alla militärståndets hittills outtalade önskemål. Man har med stora ord fordrat allt och representanterna hafva ansett sig mycket sparsamma, när de, trängda från alla håll, åtminstone till slut orkat neka något af det myckna som man begärt. Redan har man sålunda fått denna riksdag till den dyraste sedan envåldstiden. Men regeringens aptit är väckt och många munnar behöfva ännu fyllas, Vära landtmilitärer hafva kommit fullkomligt på det torra och nu är turen inne för ett af byråkratiens yngsta skötebarn, jernvä sbyggnudsstyrelsen, som för att till landets fromma kunna bestå och förkofras i sin svåra strid mot den enskilda företagsamheten fordrar ständigt nya millioner att röra sig med. Äfven med erkänd förmåga att förmånligt placera en talrik ingeniörpersonal blir stugan för trång på Östgötabanan och regeringen äskar derför litet mera, baru 1.0 millioner, för att fortsätta och bygga åt Helsingland. Frågan företages denna vecka till behandling i statsutskottet och vi antaga att tillräckligt många jamin -skola stå bi för att skaffa dem godt förord hos kumrarne. En och annan har sett ett stort bevis på svaghet hos regeringen i att den ännu cj vågat sanktionera sista rikedagens med knapp nöd hopkomna beslut om Salabanan. Den har i stället gått som katten kring het gröt och med landsfaderlig omsorg för den redan beviljade millionen blott föreslagit att till fortsällning af det ännu -j påbörjide arbetet anslå ytterligare medel. Sättet anses godt, isynnerhet af dem som på lämpligt sätt vilja stäfja den utbrutna jernvägsfebern inom norra Mälarprovinserna. Ur denna synpunkt täl det väl att tänka på, om ej statens tio millioner iro väl använda för åstadkommande af fjorton mil srasbanor, då på samma gäng en mängd olyckliga enskilda personer räddas, som redan tecknat-sig för bolag, att utan statens uppoffring bygga tjugeåtta mil, helst då staten sålunda undandrages tillfillet att vidare i egna jernvägsföretag norr om Mälaren nedlägga sina stora besparingar. Man har med skäl anmärkt ett statsekonomiskt obehag i afseende på den tilltänkta banan, nemligen att dermed lyckliggjorda landskap hellre bygga sina egna banor, än taga en statsbana till skänks, lagd i hvad de anse för sig skadlig riktning Men man inser ju så sällan sitt eget bästa och här böra vil skåningar samt framför allt görboryare bäst begripa saken. Vi som mera stå utom frågan sucka blott