denna titel, som innebär en stor tanke om centralisationens upphäfvande) besatte med manskap af sitt nationalgarde alla vaktposter. I anledning af det förslag, som Paris samtliga deputerade väckt i nationalförsamlingen derom, att nationalgardet skulle tå utse sina chefer och att ett municipalråd skulle tillsättas i Paris — ett förslag. som församlingen i princip gillat — innehöll centralkomitåns officiela tidning för den 21 d:s följande tillkännagifvande: Medlemmarne af centralkomitån äro, i medvetandet af det tunga ansvar de åtagit sig, beredda att antaga de vilkor, som förslaget innehåller, men fordra dessutom att nationalförsamlingens möten hållas i Paris, hvaremot de medgifva att Thiers fortfar att vara chef för regeringen. Centralkomitån ämnar aflåta ett ultimatum till regeringen i Versailles. Under den 20 och 21 lära inga våldsamheter ha förefallit. Nationalförsamlingen och regeringen kände sig för svaga att anfalla de upproriske och ville det ganska säkert icke heller, ty det blod som gjutes ur egna landsmäns bröst försvagar republiken, De väntade att någon lösning skulle följa af tidsutdrägt och uttalade sig emellertid för uppfyllande af en bland insurgenternas främsta önskningar: allmän rösträtt vid stadsfullmäktigval (val af municipalitet). Emellertid hade den delen af Paris befolkning som anser klokheten bjuda att upprätthålla den lagligt valda regeringen börjat medelst fredliga demonstrationer ådagalägga sina tänkesätt redan den 21:sta. Den 22:dra vid middagstiden tågade en skara af sådane opinanter, obeväpnad, upp mot nationalgardets generalstabsqvarter å place Vendöme, men hindrades af de utsatta posterna att dit fram tränga. Det blodiga uppträde som derefter följde är så utförligt skildradt i vår telegramafdelning att kommentarier skulle vara öfverflödiga. Man må beklaga och ogilla såväl dessa våldsamheter och hela rörelsen, men förnekas kan icke, att till grund för den senare ligger icke roflystnad (på hvars tillvaro icke heller något prat förekommit) eller blott begär efter den dissa aflöningen, utan ett berättigadt begär att förekomma det nationen ånyo blir bedragen på sin frihet, liksom det skett under Ludvig Filip med just hr Thiers bistånd och se dan under Napoleon. LAR AR DN ETT TATT TE TT VIKER STATER