fallit offer för ett skamligt bedrägeri. Kamraterna visade sig ingalunda så tillmötesgående som Palle, dömande efter sin mors beskrifningar, måste ha väntat, och hvad lärarne talade om fann Palle mycket tråkigt; han tviflade derför på att det kunde vara af någon synnerlig nytta. På det hela taget var Palle icke nöjd med tärarnes uppförande mot honom ; en af dem hade till och med gått så långt i oförskämdhet att han hade hotat Palle med en örfil. På grund häraf vägrade Palle. bestiimdt att vidare gå i skolan. Grosshandlar Löve försattes derigenom i en viss förlägenhet, ty han insåg att det icke gick riktigt bra an att taga gossen ur skolan dagen efter sedan han blifvit inskrifven i densamma. Han bad derför Palle att han skulle ge sig en smula till tåls, så skulle han tala med rektorn. Grosshandlarn gick då till rektorn och föreställde honom att hans son var mycket svag till helsan, hvarför man måste gå fogligt tillväga med honom, icke öfveranstränga honom och på intet vilkor ge honom kroppslig aga. Rektorn gjorde visserligen åtskilliga invändningar häremot, men lofvade dock att vara så litet sträng som möjligt. Medan grosshandlarn sålunda bearbetade rektorn, bearbetade fru Löve Palle och kom slutligen genom löften om bakelser och sylt så långt med honom, att han lofvade fortfara med att gå i skolan, såvida lärarne ville uppföra sig hyggligt emot honom,