a öar fält för sin verksamhet, som var honom värdigt. Men äfven här måste han först tömma en bägare bitter malört; han anmälde sig nemligen hos redaktören af en bland de mest ansedda dagliga tidningarne såsom redaktör af Rytterknegtent och väntade att, sedan han åberopat denna stora merit, bli mottagen med öppna armar — hvilken bitter förnärmelse var det då icke för honom, att den ar. dre -med: kall. höflighet förklarade att håvp ej haft nöjet veta att det fanns någon tidning med detta namn. Emellertid lofvade han efter en stunds samtal att antaga Klemmesen för någon tid på prof såsom medarbetare. Klemmesen fick nu lära sigalla reglorna för den högre journalistiken och-kom snart sjelf till insigt af huru ohyfsad CRytterknoegten i sjelfra verket varit, och han var nu rätt glad öfver att folk i Köpenhamn icke kände till densamma. Klemmesen visado en ovanlig läraktighet, snart förstod han den finare fäktkonsten så godt som någon, visste huru man skulle begagna åtskilliga knep, nör det gällde att parera, huru man skulle vända upp och ned -på sin motståndares ord, så att man slutligen finge en mening derur, som denne aldrig hade drömt om att uttala, och huruledes man, när intet annat medel kunde hjelpa, skulle slå motståndaren midt i ansigtet och icke lemna honom för fyra skilling heder och ära i behåll. Allt detta var nu mycket förträffligt, men det var behäftadt med en olägenhet: