Dagens Nyheter – 21 mars 1871, sida 2

Härjemte tänkte öfversten att militärståndet hade beredt honom sjelf så mycken förtret i följd af svikna förhoppningar att han ej kunde önska att hans son skulle föra ett lika gagnoch glädjelöst lif som han sjelf hade fört — men det sade öfversten icke högt. För öfrigt visste öfversten icke, hvad beslut han skulle fatta angående Uffe: han visste intet enda yrke som kunde passa för Uffe, eller rättare. som Uffe kunde passa för. Öfversten hade en aflägsen slägtinge, som var apotekare och som genom omtanka hade samlat en icke obetydlig förmögenhet. Öfversten kom då till det resultatet att det riktigaste vore att sätta Uffe i lära hos denne man och låta honom bli apotekare — långtifrån att öfversten hade någon förkärlek för apotekareyrket, men så hade man dock alltid hopp om att Uffe kunde komma till att göra liten nytta i verlden, och längre fick man ej sträcka sina förhoppningar i betraktande af Uffes klena själsförmögenheter. Så mycket. förstånd som behöfves för att tillaga piller och rhabarber-droppar, menade öfversten, måste Uffe väl ändå ha. Öfversten frågade Uffe om han hade lust till att bli apotekare, hvartill denne svarade ja ; hade öfversten frågat honom om han ville bli brandmästare eller. likvagnskusk eller kapten i borgar-gardet, så skulle Uffe också ha svarat ja. Alltsammans syntes Uffe vara lika vigtigt och lika ovigtigt. På denna tid hade nemligen flera frågor